Kanti Children's Hospital är Nepals enda barnsjukhus. Det är ett ganska stort sjukhus med olika specialenheter, exempelvis finns här en kardiologisk och en onkologisk avdelning. Eftersom sjukhuset drivs av staten är vården gratis, men läkemedlen måste föräldrarna fortfarande betala själva. Undantaget är cancermediciner som sjukhuset försöker bistå patienterna med.
Skillnaden mot lilla Green City Hospital är stor. På sjukhuset finns inga lediga platser utan varje sjukhussäng är upptagen av ett barn som delar på utrymmet antingen med sin mamma eller pappa eller båda två och ibland något syskon. I korridorerna finns elektriska kokplattor här och var där familjen kan laga mat om de inte äter i sjukhuskantinen, och på de små utomhusutrymmena mellan husen hänger det överallt tvätt på tork. I vissa av korridorerna, som är prydda med pedagogiska bilder av barn som tvättar händerna och borstar tänderna, stinker det av urin.
Under mina tre dagar här har jag följt med dr. Krishna, som är barnläkare, och två underläkare på deras förmiddagsrond. Dr. Krishna har mottagning på måndagar och torsdagar och det verkar som att varje läkare sedan själva ansvarar för de patienter de skrivit in, så ronden går härs och tvärs genom sjukhuset till de avdelningar där barnen hamnat. De vanligaste diagnoserna är tyfoidfeber, som orsakas av att barnen får i sig avföringsbakterier, och lunginflammation. Det känns fruktansvärt onödigt att så många barn ska bli så sjuka av en sådan sak som dålig hygien. Oftast beror det på förorenat vatten - nepaleserna är liksom turisterna hänvisade till att köpa allt dricksvatten på flaska.
Dr. Krishna och en liten med lunginflammation
Enligt mr. Bishow, som är volontär- och studentansvarig på Kanti Children's Hospital, är det brist på läkare på de statliga sjukhusen. Lönen är dålig och de flesta söker sig utomlands eller till de privata sjukhusen som betalar bättre. Jag pratade om lönen med en läkare på Green City Hospital som flinade lite när han kom fram till att min svenska sjuksköterskelön översatt i dollar är dubbelt så hög som hans läkarlön i Nepal - och då anses han vara välbetald.
Sjuksköterskorna försöker också först och främst att få jobb på de privata sjukhusen, men eftersom det är svårt att få anställning där arbetar många som praktikanter, alltså i stort sett obetalda, de första månaderna eller det första året efter utbildningen.
Miriam och jag efter ett volontärpass på sjukhuset
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar