Patienterna ligger i en stor sal med plats för ungefär trettio patienter. Vid ena kortsidan finns Nursing Station, alltså disken där sjuksköterskorna sitter och en vagn med akutläkemedel och viss akututrustning. Jämte varje patientsäng finns det en brits där det i stort sett hela tiden sitter eller ligger en eller flera familjemedlemmar och håller uppsikt. De anhöriga hjälper patienten med hygienen, maten och toabesöken. De köper och hämtar läkemedel och hjälper till med andningsövningar och gångträning, lyfter över patienten till rullstol och kör iväg till röntgen eller operation. Medan läkare och sjuksköterskor skiftar sitter de där dag ut och dag in och tar hand om sin anhörige. Vad gör man då som sjuksköterska? Man kontrollerar blodtryck, puls, temperatur och andningsfrekvens tre gånger om dagen. Man tar prover och ger patienten sina läkemedel enligt läkarens ordination. Man frågar de allvetandes anhöriga om hur mycket patienten ätit, druckit och kissat under dagen och om patienten har andningstränat och gångtränat som avtalat. Sedan antecknar man det hela i patientens journal samt i sjuksköterskornas egen överrapporteringsbok och tittar för övrigt bara till patienten om den anhöriga kommer till disken och berättar att droppet tagit slut, att smärtan är tillbaka eller att förbandet blött igenom. Det känns både konstigt och ganska bra med så engagerade anhöriga, men jag saknar patientkontakten och tycker det är ganska tråkigt. Jag upplever det som att man som sjuksköterska mest har till uppgift att assistera läkarna och inte har något eget omvårdnadsansvar alls.
Green City Hospitals egna läkare är alla ganska unga. När de är i tjänst har de antingen ensamma ansvaret över den allmänna avdelningen och akutmottagningen eller intensivvårdsavdelningen och den postoperativa avdelningen under tjugofyra timmar. De flesta är väldigt trevliga, pratar bra engelska och har inget emot att förklara och svara på frågor. Samarbetet mellan läkarna och sjuksköterskorna känns lätt och avslappnat. Värre är det med de finklädda, ofta medelålders, manliga specialistläkarna som svischar in för rond någon gång när det passar dem under dagen. Sjuksköterskorna ställer sig nästan i givakt och får bråttom att samla in alla journaler. Oftast bryr sig inte specialistläkarna om att presentera sig för mig, men mitt i den obegripliga ronden på nepalesiska kan det däremot hända att jag plötsligt får en uppfordrande blick och en snabb fråga på svårtydd engelska typ, "Vilken bakterie är den vanligaste orsaken till sjukvårdsorsakad diarré?"
Tyvärr märks det på den allmänna avdelningen att läkarna hellre prioriterar mer avancerade fall, och det känns som att inte ens sjuksköterskorna själva ser sitt arbete som speciellt viktigt. Nästan alla sjuksköterskor på Green City Hospital är under tjugofem år. Syrrorna på bilden är nyutexaminerade precis som jag, hon som sitter närmast kameran är bara nitton år. Trots att de har lika mycket ansvar som en vanlig sjuksköterska får de under de första månaderna jobba nästan gratis på sjukhuset som praktikanter innan de får en riktig anställning. Sjuksköterskorna leds av Ma'm Kabita och Ma'm Ganga, två medelålders respektabla damer med lång sjukvårdserfarenhet bakom sig som går runt och ser över alla sjukhusets avdelningar varje dag, småpratar med personal, patienter och anhöriga och sätter nålar på de svårstuckna patienterna. Hos dem märks omvårdnadsansvaret tydligare, och det verkar som att de, på grund av sin högre status, lättare kan påtala saker för specialistläkarna.
Ma'm Ganga på sitt kontor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar