Green City Hospital

Sjukhuset är nästan tomt på patienter. Det är den fjärde dagen av Dasainfestivalen och Kathmandu börjar tömmas på folk eftersom alla åker hem till sina hemorter. Ingen vill vara på sjukhus. Igår var det i varje fall min första dag. Jag satt fyra timmar på sjukhusets akutintag och pratade med läkare, sjuksköterskor och nittonåriga Miriam från Tyskland som ska börja studera till läkare. Vi hade en patient den första halvtimmen med misstänkt malaria som snabbt flyttades över till den nästan lika tomma medicinska avdelningen. En man som åkt sex timmar med buss för att ta sig till sjukhuset låg och väntade på en brits när jag började mitt pass. Han hade brutit båda benen i en trafikolycka en månad tidigare och opererats på sjukhuset. Efter en snabb tur till röntgen fick han åter lägga sig och vänta på att hans läkare, som inte skulle börja förrän klockan fyra på eftermiddagen, skulle komma och titta på bilderna.

I

På Green City Hospitals akutmottagning

I söndags hade sjukhuset fest för att fira in Dasainfestivalen. Det var ett bra sätt att starta sin volontärplacering. Pramila var där liksom sjukhusets andra administratörer, advokaten, läkarna, sjuksköterskorna och övrig personal. Det hela började ganska formellt med någon form av tacktal till sjukhusets chefer och läkare på nepalesiska som följdes av ännu fler tal från dessa chefer och läkare, men strax därefter gick det hela över i disko á la Kullaberg (för er som vet). Alla dansade, från överläkare till sängtransportörer. Själv vinglade jag omkring en sväng, naturligtvis en halvmeter längre än alla andra, och Kerstin skakade också loss på dansgolvet tillsammans med en av sjuksköterskorna.

Imorgon blir det troligen ännu en lugn dag på Green City Hospitals akutintag.