So far

En liten summering av min första tid i Nepal

Vad jag saknar mest efter tre veckor i Kathmandu:
- Jimmy
- Teslakatten
- Ost

Jag tar varje tillfälle som ges att äta ost. På supermarketen säljer de bara styckförpackad plastost, men väljer man pizza eller lasagne på någon västerländskt inspirerad restaurang i Thamel kan man få en matsked eller två på toppen. Mitt lyckligaste ostögonblick inträffade på Pumpernickel Bakery där jag åt en nybakad baguette med getost och honung. Gudomligt.

Personliga insikter hittills:
- Jag har under det senaste halvåret utvecklat ett beroende av örontops som är starkare än mitt mångåriga chokladberoende.

Hade inte en tanke på att lägga till tops på packlistan innan jag åkte. Jag har aldrig identifierat mig själv som en topsanvändare, men efter en vecka utan tops i Nepal stod jag inte ut.

De största kulturchockerna sen jag kom hit:
- Trafiken

"Seatbelts?" frågade Kristin försiktigt när vi hoppade in i volontärorganisationens bil för att få skjuts från flygplatsen och vi fundersamt trevade längs ryggstödet i baksätet. "It's ok" log killen som körde och fräste iväg på fel sida av puckelpistvägen i kolmörkret, sicksackandes mellan hundar, meterdjupa hål och nattarbetandes vägarbetare som i skenet av en ficklampa stod och hackade på någonting i mitten av gatan.

Att ge sig ut på Kathmandus gator till fots nästa dag kändes ungefär som hur jag föreställer mig att det skulle vara att försöka promenera genom en uppskrämd hjord med gnuer. En daglig akutsituation som det tog ett par dagar att vänja sig vid.

- Fattigdomen

Eftersom jag bor hos en dam av hög kast och jobbar på ett privatsjukhus är fattigdomen inte så framträdande i vardagen, utan medvetenheten smyger sig på allt eftersom. Plötsligt hugger det till, som när vi, med privatchaufför jämte Pramila i sin guldbroderade sari, åker förbi några människor som står och lagar sin mat över en eld de gjort upp mitt i gatan utan att någon runt omkring höjer på ögonbrynen. Eller när en smutsig och mager pojke tigger efter fem rupier utanför bussfönstret. Trafiken har jag vant mig vid men inte det här.

Vackra kontraster:
- Fantastiska människor.

Mitt i Kathmandus skitighet, när man inte känner speciellt mycket hopp för mänskligheten alls, blir jag hela tiden påmind om folks vänlighet. När Kerstin snubblar till på gatan förvandlas den svårprutade taxichauffören till omtänksamt barnbarn och två andra personer är framme för att hjälpa till innan man hinner säga Dal Bhat. Frågar man någon förbipasserande om vägen får man en vägvisare som lugnt och självklart lägger allt från en kvart till ett par timmar på att följa vilsna vandrare till sitt mål.

- De otroliga vyerna utanför Kathmandu, som känns som en helt annan värld.