Changunaryan och Vajrayogini

Medan jag häckade inne på Green City Hospitals allmänna avdelning traskade min syster omkring för sig själv i trakterna kring Dhulikel där vi träffades förra helgen. I torsdags tog hon en femtimmars promenad norrut över höga berg och djupa dalar till staden Nagarkot för att sedan på fredagen styra stegen i riktning tillbaka mot Kathmandu. Efter våra volontärpass i fredags samlade Kerstin, Miriam och jag ihop oss och åkte och mötte upp Kristin i den lilla vackra byn Changu som ligger ungefär en och en halv timma från Kathmandu med lokalbuss och taxi.

I Changu finns det hinduiska templet Changunaryan som är tillägnat guden Vishnu och som enligt oklara källor eventuellt byggdes redan någon gång på 300-talet.

Till skillnad från de andra hinduiska tempel jag hittills besökt var det lugnt och skönt vid Changunaryan.  Ena ingången till templet vaktades av en såhär glad katt med vingar på.

Efter vårat besök vid templet tog vi in på ett litet trevligt vandrarhem som Kristin hittat på vägen från Nagarkot och stannade där över natten.

Nästa morgon bestämde vi oss för att vandra till en annan by som heter Sankhu. För att komma dit fick vi traska ner i en dal, korsa en flod och sen gå upp på berget på andra sidan. Eftersom det inte gick några större vägar mellan Changu och Sankhu gick vandringen längs stigar över risfälten i dalen där bönderna just höll på att skörda.

Dalen var väldigt vacker men själva Sankhu visade sig vara en ganska dammig håla och efter en kort rast vandrade vi vidare mot traktens största besöksmål, Vajrayogini-templet. I Nepal är de allra flesta invånarna hinduer, men där bor också en hel del buddhister och i landet finns några av de mest betydelsefulla buddhistiska helgedomarna i världen. Det finns inget fiendeskap mellan hinduerna och buddhisterna i Nepal, utan tvärt om respekterar man varandras helgedomar och till och med samsas om vissa tempel, vilket är fallet med Vajrayoginitemplet. För buddhisterna i trakten är Vajrayogini den tantiska yoginin Ugratara, en av de kvinnliga aspekterna av upplysningen. Hinduerna ser henne som en form av den vilda gudinnan Kali.

Det som i min guidebok beskrevs som en promenad på 30-40 minuter visade sig vara en enda lång, lång, lång brant stentrappa rätt upp i bergen och det tog nog snarare mer än en timme för oss att släpa oss upp i solgasset.

Tyvärr fick man inte fota inne i templet där det fanns en stor staty av Vajrayogini själv, ett gigantiskt buddhahuvud från sjuhundratalet och en lika gigantisk stekpanna med en alldeles egen historia. Enligt legenden offrade en av traktens kungar sin kropp till kvällsmat åt gudinnan varje kväll, och varje gång återuppväckte hon kungen och utrustade dessutom honom med övernaturliga krafter. När en rivaliserande kung försökte sig på samma sak stekte hon honom och åt upp honom, men skippade själva återupplivningen. Istället ställde hon ifrån sig sin stekpanna för nu var hon mätt.

Ena ingången till Vajrayogini-templet vaktades av en såhär fin katt med ränder på.