Kanti Children's Hospital

Kanti Children's Hospital är Nepals enda barnsjukhus. Det är ett ganska stort sjukhus med olika specialenheter, exempelvis finns här en kardiologisk och en onkologisk avdelning. Eftersom sjukhuset drivs av staten är vården gratis, men läkemedlen måste föräldrarna fortfarande betala själva. Undantaget är cancermediciner som sjukhuset försöker bistå patienterna med.

Skillnaden mot lilla Green City Hospital är stor. På sjukhuset finns inga lediga platser utan varje sjukhussäng är upptagen av ett barn som delar på utrymmet antingen med sin mamma eller pappa eller båda två och ibland något syskon. I korridorerna finns elektriska kokplattor här och var där familjen kan laga mat om de inte äter i sjukhuskantinen, och på de små utomhusutrymmena mellan husen hänger det överallt tvätt på tork. I vissa av korridorerna, som är prydda med pedagogiska bilder av barn som tvättar händerna och borstar tänderna, stinker det av urin.

Under mina tre dagar här har jag följt med dr. Krishna, som är barnläkare, och två underläkare på deras förmiddagsrond. Dr. Krishna har mottagning på måndagar och torsdagar och det verkar som att varje läkare sedan själva ansvarar för de patienter de skrivit in, så ronden går härs och tvärs genom sjukhuset till de avdelningar där barnen hamnat. De vanligaste diagnoserna är tyfoidfeber, som orsakas av att barnen får i sig avföringsbakterier, och lunginflammation. Det känns fruktansvärt onödigt att så många barn ska bli så sjuka av en sådan sak som dålig hygien. Oftast beror det på förorenat vatten - nepaleserna är liksom turisterna hänvisade till att köpa allt dricksvatten på flaska.

Dr. Krishna och en liten med lunginflammation

Enligt mr. Bishow, som är volontär- och studentansvarig på Kanti Children's Hospital, är det brist på läkare på de statliga sjukhusen. Lönen är dålig och de flesta söker sig utomlands eller till de privata sjukhusen som betalar bättre. Jag pratade om lönen med en läkare på Green City Hospital som flinade lite när han kom fram till att min svenska sjuksköterskelön översatt i dollar är dubbelt så hög som hans läkarlön i Nepal - och då anses han vara välbetald. 

Sjuksköterskorna försöker också först och främst att få jobb på de privata sjukhusen, men eftersom det är svårt att få anställning där arbetar många som praktikanter, alltså i stort sett obetalda, de första månaderna eller det första året efter utbildningen.

Miriam och jag efter ett volontärpass på sjukhuset

BAS Nepal & Sweden

Sista volontärveckan har börjat. Kerstin, som förutom pensionerad sjuksköterska också är utbildad distriktssköterska och barnmorska, kommer att tillbringa sin tid på ett sjukhus med förlossningsavdelning och BB i en annan stadsdel. Jag, som också egentligen hela tiden har velat se ett statligt sjukhus, passade också på att överge Green City Hospital och traskade i stället iväg till Kanti Children Hospital som ligger i närheten av huset där vi bor för att se om jag inte kunde få vara där ett tag. Det visade sig vara ett bra val, för där träffade jag volontär- och studentansvarige mr. Bishow, som är en av de mest ärligt ödmjuka och vänligaste människor jag någonsin mött. Förutom att han kommer att ordna så att jag får hälsa på på sjukhuset ett par dagar passade han på att ge en guidad tur till BAS Nepal & Sweden - ett härbärge i närheten av Kanti Children Hospital där mrs. Riita Kahrel jobbar - "compared to what she is doing to help other people my tiny effort is nothing", som mr. Bishow uttryckte det.

BAS Nepal & Sweden är en liten gräsrotsorganisation som startats av mrs. Riita Kahrel. Det är brist på sjukhus i Nepal och många patienter får lägga pengar man egentligen inte har råd med för att resa många timmar eller dagar från sina hembyar till Kathmandu för att få vård. Väl i huvudstaden är det brist på sjukvårdsplatser (om man inte kan betala för dem ur egen ficka på något av de många privata sjukhusen vill säga) och patienterna skrivs ut från sjukhusen så fort det bara går. I Nepal måste en patient också följas av en "caretaker", alltså en person som ställer upp och hjälper patienten under sjukhustiden. Ibland behöver patienten komma på upprepade återbesök på sjukhuset för att få behandling, och har då inga ekonomiska möjligheter att resa tillbaka till sin hemby mellan sjukhusbesöken. Fyll på med de patienter och anhöriga som står i kö till att få vård och det innebär att en mängd sjuka människor och deras hjälpare i stort sett är hänvisade till att bo på gatan. Det är dessa människor som Riitas härbärge är till för. Här får patienter och anhöriga som annars försökt kura ihop sig på en pappkartong på sjukhusets betonggolv bo och äta gratis, tillsammans med en del äldre utan anhöriga i behov av vård och även barn, som i vissa fall blivit lämnade på sjukhuset när föräldrarna konstaterat att barnet har ett svårt funktionshinder eller lider av en obotlig sjukdom.

När Maria Leiner från Malmö träffade Riita påbörjades ett svensk-nepalesiskt samarbete som gjort att verksamheten upprätthållits och expanderat, och BAS Nepal & Sweden har bland annat startat en egen fadder- och volontärverksamhet där insatserna oavkortat går till den verksamhet de är avsedda för. Bland annat kan man skänka en säck cement för 85 kronor för att bidra till byggandet av nästa härbärge. För den som är intresserad kan man läsa mer om organisationen på deras webbsida: www.basinsweden.org

Changunaryan och Vajrayogini

Medan jag häckade inne på Green City Hospitals allmänna avdelning traskade min syster omkring för sig själv i trakterna kring Dhulikel där vi träffades förra helgen. I torsdags tog hon en femtimmars promenad norrut över höga berg och djupa dalar till staden Nagarkot för att sedan på fredagen styra stegen i riktning tillbaka mot Kathmandu. Efter våra volontärpass i fredags samlade Kerstin, Miriam och jag ihop oss och åkte och mötte upp Kristin i den lilla vackra byn Changu som ligger ungefär en och en halv timma från Kathmandu med lokalbuss och taxi.

I Changu finns det hinduiska templet Changunaryan som är tillägnat guden Vishnu och som enligt oklara källor eventuellt byggdes redan någon gång på 300-talet.

Till skillnad från de andra hinduiska tempel jag hittills besökt var det lugnt och skönt vid Changunaryan.  Ena ingången till templet vaktades av en såhär glad katt med vingar på.

Efter vårat besök vid templet tog vi in på ett litet trevligt vandrarhem som Kristin hittat på vägen från Nagarkot och stannade där över natten.

Nästa morgon bestämde vi oss för att vandra till en annan by som heter Sankhu. För att komma dit fick vi traska ner i en dal, korsa en flod och sen gå upp på berget på andra sidan. Eftersom det inte gick några större vägar mellan Changu och Sankhu gick vandringen längs stigar över risfälten i dalen där bönderna just höll på att skörda.

Dalen var väldigt vacker men själva Sankhu visade sig vara en ganska dammig håla och efter en kort rast vandrade vi vidare mot traktens största besöksmål, Vajrayogini-templet. I Nepal är de allra flesta invånarna hinduer, men där bor också en hel del buddhister och i landet finns några av de mest betydelsefulla buddhistiska helgedomarna i världen. Det finns inget fiendeskap mellan hinduerna och buddhisterna i Nepal, utan tvärt om respekterar man varandras helgedomar och till och med samsas om vissa tempel, vilket är fallet med Vajrayoginitemplet. För buddhisterna i trakten är Vajrayogini den tantiska yoginin Ugratara, en av de kvinnliga aspekterna av upplysningen. Hinduerna ser henne som en form av den vilda gudinnan Kali.

Det som i min guidebok beskrevs som en promenad på 30-40 minuter visade sig vara en enda lång, lång, lång brant stentrappa rätt upp i bergen och det tog nog snarare mer än en timme för oss att släpa oss upp i solgasset.

Tyvärr fick man inte fota inne i templet där det fanns en stor staty av Vajrayogini själv, ett gigantiskt buddhahuvud från sjuhundratalet och en lika gigantisk stekpanna med en alldeles egen historia. Enligt legenden offrade en av traktens kungar sin kropp till kvällsmat åt gudinnan varje kväll, och varje gång återuppväckte hon kungen och utrustade dessutom honom med övernaturliga krafter. När en rivaliserande kung försökte sig på samma sak stekte hon honom och åt upp honom, men skippade själva återupplivningen. Istället ställde hon ifrån sig sin stekpanna för nu var hon mätt.

Ena ingången till Vajrayogini-templet vaktades av en såhär fin katt med ränder på.

Sjuksköterska utan omvårdnadsansvar

Den här veckan är jag på Green City Hospitals allmänna avdelning, alltså den avdelning dit patienterna kommer efter att ha varit på akuten, intensivvårdsavdelningen eller den postoperativa avdelningen. Det är en blandad kirurgisk och medicinsk avdelning, men majoriteten av patienterna ligger där på grund av brutna ben av olika slag till följd av trafikolyckor. Två - tre sjuksköterskor och en undersköterska har hand om patienterna, som den här veckan har varit ungefär 15-20 stycken. På den allmänna avdelningen märks skillnaden på nepalesisk och svensk sjukvård tydligare än på akuten och intensivvårdsavdelningen, där jag varit tidigare.

Patienterna ligger i en stor sal med plats för ungefär trettio patienter. Vid ena kortsidan finns Nursing Station, alltså disken där sjuksköterskorna sitter och en vagn med akutläkemedel och viss akututrustning. Jämte varje patientsäng finns det en brits där det i stort sett hela tiden sitter eller ligger en eller flera familjemedlemmar och håller uppsikt. De anhöriga hjälper patienten med hygienen, maten och toabesöken. De köper och hämtar läkemedel och hjälper till med andningsövningar och gångträning, lyfter över patienten till rullstol och kör iväg till röntgen eller operation. Medan läkare och sjuksköterskor skiftar sitter de där dag ut och dag in och tar hand om sin anhörige. Vad gör man då som sjuksköterska? Man kontrollerar blodtryck, puls, temperatur och andningsfrekvens tre gånger om dagen. Man tar prover och ger patienten sina läkemedel enligt läkarens ordination. Man frågar de allvetandes anhöriga om hur mycket patienten ätit, druckit och kissat under dagen och om patienten har andningstränat och gångtränat som avtalat. Sedan antecknar man det hela i patientens journal samt i sjuksköterskornas egen överrapporteringsbok och tittar för övrigt bara till patienten om den anhöriga kommer till disken och berättar att droppet tagit slut, att smärtan är tillbaka eller att förbandet blött igenom. Det känns både konstigt och ganska bra med så engagerade anhöriga, men jag saknar patientkontakten och tycker det är ganska tråkigt. Jag upplever det som att man som sjuksköterska mest har till uppgift att assistera läkarna och inte har något eget omvårdnadsansvar alls.

Green City Hospitals egna läkare är alla ganska unga. När de är i tjänst har de antingen ensamma ansvaret över den allmänna avdelningen och akutmottagningen eller intensivvårdsavdelningen och den postoperativa avdelningen under tjugofyra timmar. De flesta är väldigt trevliga, pratar bra engelska och har inget emot att förklara och svara på frågor. Samarbetet mellan läkarna och sjuksköterskorna känns lätt och avslappnat. Värre är det med de finklädda, ofta medelålders, manliga specialistläkarna som svischar in för rond någon gång när det passar dem under dagen. Sjuksköterskorna ställer sig nästan i givakt och får bråttom att samla in alla journaler. Oftast bryr sig inte specialistläkarna om att presentera sig för mig, men mitt i den obegripliga ronden på nepalesiska kan det däremot hända att jag plötsligt får en uppfordrande blick och en snabb fråga på svårtydd engelska typ, "Vilken bakterie är den vanligaste orsaken till sjukvårdsorsakad diarré?" 

Tyvärr märks det på den allmänna avdelningen att läkarna hellre prioriterar mer avancerade fall, och det känns som att inte ens sjuksköterskorna själva ser sitt arbete som speciellt viktigt. Nästan alla sjuksköterskor på Green City Hospital är under tjugofem år. Syrrorna på bilden är nyutexaminerade precis som jag, hon som sitter närmast kameran är bara nitton år. Trots att de har lika mycket ansvar som en vanlig sjuksköterska får de under de första månaderna jobba nästan gratis på sjukhuset som praktikanter innan de får en riktig anställning. Sjuksköterskorna leds av Ma'm Kabita och Ma'm Ganga, två medelålders respektabla damer med lång sjukvårdserfarenhet bakom sig som går runt och ser över alla sjukhusets avdelningar varje dag, småpratar med personal, patienter och anhöriga och sätter nålar på de svårstuckna patienterna. Hos dem märks omvårdnadsansvaret tydligare, och det verkar som att de, på grund av sin högre status, lättare kan påtala saker för specialistläkarna. 

Ma'm Ganga på sitt kontor

So far

En liten summering av min första tid i Nepal

Vad jag saknar mest efter tre veckor i Kathmandu:
- Jimmy
- Teslakatten
- Ost

Jag tar varje tillfälle som ges att äta ost. På supermarketen säljer de bara styckförpackad plastost, men väljer man pizza eller lasagne på någon västerländskt inspirerad restaurang i Thamel kan man få en matsked eller två på toppen. Mitt lyckligaste ostögonblick inträffade på Pumpernickel Bakery där jag åt en nybakad baguette med getost och honung. Gudomligt.

Personliga insikter hittills:
- Jag har under det senaste halvåret utvecklat ett beroende av örontops som är starkare än mitt mångåriga chokladberoende.

Hade inte en tanke på att lägga till tops på packlistan innan jag åkte. Jag har aldrig identifierat mig själv som en topsanvändare, men efter en vecka utan tops i Nepal stod jag inte ut.

De största kulturchockerna sen jag kom hit:
- Trafiken

"Seatbelts?" frågade Kristin försiktigt när vi hoppade in i volontärorganisationens bil för att få skjuts från flygplatsen och vi fundersamt trevade längs ryggstödet i baksätet. "It's ok" log killen som körde och fräste iväg på fel sida av puckelpistvägen i kolmörkret, sicksackandes mellan hundar, meterdjupa hål och nattarbetandes vägarbetare som i skenet av en ficklampa stod och hackade på någonting i mitten av gatan.

Att ge sig ut på Kathmandus gator till fots nästa dag kändes ungefär som hur jag föreställer mig att det skulle vara att försöka promenera genom en uppskrämd hjord med gnuer. En daglig akutsituation som det tog ett par dagar att vänja sig vid.

- Fattigdomen

Eftersom jag bor hos en dam av hög kast och jobbar på ett privatsjukhus är fattigdomen inte så framträdande i vardagen, utan medvetenheten smyger sig på allt eftersom. Plötsligt hugger det till, som när vi, med privatchaufför jämte Pramila i sin guldbroderade sari, åker förbi några människor som står och lagar sin mat över en eld de gjort upp mitt i gatan utan att någon runt omkring höjer på ögonbrynen. Eller när en smutsig och mager pojke tigger efter fem rupier utanför bussfönstret. Trafiken har jag vant mig vid men inte det här.

Vackra kontraster:
- Fantastiska människor.

Mitt i Kathmandus skitighet, när man inte känner speciellt mycket hopp för mänskligheten alls, blir jag hela tiden påmind om folks vänlighet. När Kerstin snubblar till på gatan förvandlas den svårprutade taxichauffören till omtänksamt barnbarn och två andra personer är framme för att hjälpa till innan man hinner säga Dal Bhat. Frågar man någon förbipasserande om vägen får man en vägvisare som lugnt och självklart lägger allt från en kvart till ett par timmar på att följa vilsna vandrare till sitt mål.

- De otroliga vyerna utanför Kathmandu, som känns som en helt annan värld.

Dhulikel - Namobuddha

Den normala arbetsveckan i Nepal är egentligen söndag till fredag. Det gäller naturligtvis inte när man arbetar inom sjukvården, och på Green City Hospital jobbar läkarna 24-timmars pass. Sjuksköterskorna arbetar dag-, kvälls- och nattpass mellan 07:00-13:00, 13:00-19:00 eller 19:00-07:00 med sex schemalagda pass i veckan varav två nattpass. Ganska tufft och ganska lite betalt, i vanlig ordning. Detta gäller dock inte Kerstin och mig som får jobba 09:00-15:00 måndag till fredag. Vi har alltså lediga helger och denna lördag tog vi bussen till den lilla orten Dhulikel ett par timmar öster om Kathmandu tillsammans med Miriam från Tyskland och Kristin som till sist checkat ut från sitt kloster.

Att åka lokalbuss i Nepal är extremt billigt, extremt trångt, extremt tidskrävande och extremt obekvämt men fungerar bra under relativt korta distanser.

Dhulikel var tidigare ett riktigt backpackerhäng men har nu vuxit till sig med universitet och ståtliga hotell längs infartsleden. Vi vandrade iväg en bit och hittade då istället riktigt fräscha och trevliga hotell och vandrarhem som var överraskande billiga. Till sist fastnade vi för charmiga Tashi Delek Guesthouse, där vi fick bo på en liten gård hos den lika charmige tibetanske ägaren och hans familj. Ägaren råkade lämpligt nog också ibland guida längs trekkingleden i Langtang, som Kristin och jag planerar att vandra senare, och bjöd på många tips.

Samma eftermiddag knallade vi upp till det hinduiska Kalitemplet på 1700 meters höjd.

Om man inte kan se gudinnan när man kikar genom det lilla runda hålet i stenen är man inte en bra människa, fick jag höra av en förbipasserande guide. Synd för de närsynta, tänkte jag.

Efter en strålande god Dal Bhat gjord av nästintill bara lokala råvaror på vandrarhemmet somnade vi sött. När jag kikade ut nästa morgon möttes jag av ett fantasipanorama utanför fönstret. 

Till denna utsikt bjöds jag på den bästa frukosten jag ätit i Nepal. För rummet och maten betalade jag allt som allt ungefär 65 svenska kronor.

Nu började min första nepalesiska söndagstrekking som gick till Namobuddha. Vädret, som varit ostadigt i stort sett varje dag sen jag kom hit, var strålande och utsikten fantastisk när vi letade oss fram bland de små byarna.

Till sist såg vi Namobuddhas stora palatsliknande kloster vänta på oss runt kröken.

Legenden säger att Siddharta Gautama, alltså den person som räknas som vår tids buddha och som levde någon gång ett par trehundra år före Kristus, i ett föregående liv var en prins som bodde i trakten kring Namobuddha. Han träffade en dag på en utsvulten tigerhona och hennes fem lika utsvultna tigerungar och offrade sin kropp för att de skulle överleva. Till minne av denna händelse har man därför byggt en stupa på platsen som ska innehålla reliker från buddhans kropp.

Efter att besökt klostret och stupan återstod ytterligare ungefär en halvtimmes vandring innan vi kom till den närbelägna byn Sankhu. Där började återfärden mot civilisationen för min, Miriams och Kerstins del medan Kristin bestämde sig för att stanna kvar på den lilla gården i Dhulikel fram till nästa helgtur.

Happy Dasain

Det som började som ytterligare en sömnig dag på Green City Hospitals ICU skulle få ett mycket festligare avslut. Pramila kom tillbaka från sitt festivalfirande i föräldrahemmet i Gorkha och bjöd med Kerstin och mig på sluttampen. Enligt traditionen sätter föräldrarna en speciell tikka - en klick med rödfärgat ris - i pannan på sina barn när festivalen nått sin höjdpunkt. De önskar dem lycka, välmående, långt liv, bra karriärer och annat fint. Därefter ska man även åka runt och hälsa på sina övriga släktingar som inte deltagit på den egna festen för att få tikkas av dem också, och det var detta vi fick följa med på.

Till att börja med hade Pramila ordnat transport med "företagsfordonet", vilket visade sig vara en av Green City Hospitals ambulanser. Vid sjukhuset bytte vi till minibuss, men chauffören var densamma så jag misstänker att vi helt enkelt lånade den ambulansförare som hade kvällstjänstgöring för vår tikkaturné. Intet ont anandes hoppade vi in och for iväg till den första anhalten.

Pramilas moster bodde i en dunkel lägenhet med strålande utsikt över Swayambhustupan.

Efter att ha fått tikka, lyckönskningar, lite ljusgrönt långt gräs av oklar innebörd, 100 rupier och ett glas Coca Cola bar det av till en av Pramilas morbröder och hans fru, som glatt upprepade proceduren och dessutom bjöd på kvällsmat och nepalesisk whiskey med vatten. Här ramlade dessutom två av Pramilas bröder och någons fru och barn in i samma ärende.

Raskt åt vi upp och sen gav sig hela skaran av till den andre av Pramilas morbröder.

Någon ytterligare morbror såg jag dock inte till där, så det kan hända att jag fattade fel. Tikka fick vi i vilket fall här också, och efter en mugg citronläsk och äppelbitar förde ambulansföraren oss hem över Kathmandus håliga gator.

Tillbaka efter den kortaste och mest intensiva släktträff jag hittills varit på.

Monsun och lugn intensivvård

Egentligen ska monsunen vara över i september, men på grund av klimatförändringar är det dålig ordning på den saken. De första dagarna i Kathmandu kom det små skurar lite titt som tätt, sedan klarnade det upp och blev varmt och dammigt. I söndags började ett sparsamt men ihållande regn falla som höll i sig större delen av dagen, för att sedan bryta ut i störtmonsun i under ett dygns tid. Jag låg inne på min madrass, sov och lyssnade på ljudbok mest hela dagen medan regnet dånade mot taket.

Detalj interiör

Idag väntade åter Green City Hospital och jag bestämde mig för att hälsa på på intensivvårdsavdelningen. Även där rådde ett fortsatt festival-lugn med ett par patienter med lika många av vardera sjuksköterskor, undersköterskor och läkare som övervakade avdelningen. Sjuksköterskorna i Nepal är kunniga och eftersom de läst i stort sett hela utbildningen på engelska är det lätt att diskutera patientfallen. Efter två veckor i Kathmandu och en vecka på sjukhus går det enkelt att konstatera att den vansinniga trafiken ställer till en hel del allvarliga olyckor. Att vårdas på intensivvårdsavdelning på ett privatsjukhus i en vecka är mycket dyrt för en nepales - ett stort antal nepaleser lever i fattigdom enligt internationella mätmetoder. Även om vissa har sjukvårdsförsäkring är det inte säkert att den täcker de kostnader som det handlar om i slutändan. Om trafikolyckan orsakats av en buss bekostas dock vården av bussbolagets försäkring.

100 nepalesiska rupier är ungefär 6 svenska kronor

Kopan Monastery

På förmiddagen förra onsdagen knölade Kristin in sig själv och sin backpackeryggsäck i en av Kathmandus otaliga små skraltiga taxibilar och försvann. Hon skulle på tiodagarskurs i tibetansk buddhism och meditation på Kopan Monastery femton kilometer från Kathmandu. Jag fick ett sms på kvällen att hon nått fram och sedan blev det tyst. Några dagar gick och jag fick ett sms från våra föräldrar - visste jag kan hända hur det gått för Kristin? Jag svarade att hon gått i kloster och tänkte att vi får vänta och se. När tio dagar av tiodagarskursen gått och jag fortfarande inte hört något började jag fundera på om jag eventuellt skulle rycka ut på en liten räddningsmission för att leta upp min syster, men jag hade svårt att föreställa mig att något farligt skulle ha hänt. Buddhistiska munkar och nunnor är varken kända för att överfalla, råna eller misshandla västerländska turister vad jag vet. Till sist kom ett litet mail som Kristin skickat från ett internetkafé - hon hade lyckats spärra sin egen mobil och gått i ofrivillig retreat under hela kursen. Det verkade dock inte ha gått någon nöd på henne och hon tänkte bli kvar på Kopan Monastery ett tag till.

Idag åkte Kerstin och jag dit och hälsade på. Klostret ligger högt uppe på ett berg med utsikt över dalen och Kathmandu. Munkarna och nunnorna tillhör Dalai Lamas falang och statyer och bilder av medkänslans bodhisattva Chenrezig, som Dalai Lama anses personifiera av hans anhängare, fanns på många ställen. 

Det var skönt att andas lite ren bergsluft som omväxling, speciellt eftersom jag inbillar mig att mina luftvägar börjat sota igen i Kathmandus diesel- och dammdimma. Munkarna och nunnorna kändes avslappnade och glada på ett skönt sätt och överallt sprang det småmunkar i foppatofflor som också verkade nöjda med tillvaron.

Jag glömde minneskortet till kameran hemma men fina bilder finns på Kerstins blogg: www.kerstinade.wordpress.com

Pashupatinath och Boudhanath

Det största hinduiska templet i Nepal heter Pashupatinath och är tillägnat en av guden Shivas alla emanationer. Det ligger ungefär en halvmil från centrala Kathmandu vid en en liten flod. Själva templet får bara hinduer gå in i, men som turist är man välkommen att besöka tempelområdet.

Vid avsatser vid floden brinner ständigt likbål. Att få sin aska strödd i flodens vatten tros befria en från det eviga kretsloppet av liv och död, och att bada i vattnet anses helande av hinduer. På tempelområdet ska det också finnas platser ditt anhöriga tar den döende för att leva sina sista dagar.

Nära templet finns också ett äldreboende som till hälften finansieras av staten och till hälften av Moder Theresas Stiftelse. Som "two nurses from Sweden" fick Kerstin och jag tillträde till äldreboendet, men det var inte tillåtet att fotografera på området. Många äldre syntes sköta sig själva och såg ut att ha det ganska bra. En grupp äldre kvinnor satt och skalade potatis och rökte längs med husväggen, andra sköljde upp kläder eller tvättade håret vid kranarna på gården. Det fanns också en avdelning för dem som inte kunde klara sig på egen hand - och där var misären tydlig trots Moder Theresa-systrarnas insatser.

På tempelområdet bodde även en massa apor, som delvis verkade överleva genom att norpa frukt från förbipasserande turister. Förutom aporna trängdes också försäljare, tiggare och hinduiska guruer bland turisterna för att tjäna ihop till sin Dal Bhat.

Vi lämnade tempelområdet ganska fort och styrde istället stegen mot den andra stora buddhistiska stupan i Kathmandu - Boudhanath, som ligger kanske en halvtimmes promenad från Pashupatinath. Idag var det en av de viktigaste dagarna i Dasainfestivalen, och på många ställen i Kathmandu kunde man se sånahär festliga gungor uppställda för barnens skull. Att gunga och flyga drake verkar vara något som görs just under högtiden, och inte någon annan gång under året. 

Man får fota fort, barnen är blixtsnabba på att se vad som händer och kommer springande för att få pengar...

Som avslutning på utflykten kom vi till den vackra stupan Boudhanath. Trots att den buddhistiska helgedomen kantas av souvenirshoppar är området lugnt, rent och avkopplande och vi gick ett varv runt stupan medan munkarna mässade rogivande mantran.

Bhaktapur

Från början var det sagt att Kerstin och jag skulle följa med vår värd Pramila till hennes familj i Gorkha och fira Dasain-festivalen över helgen, men eftersom det är så svårt att få tag i transport just under festivalen blev det så att vi fick stanna hemma i huset i Kathmandu medan Pramila, hennes son Abik och Prem åkte. Det är svårt att säga hur många som bor i Kathmandu, som är en hyfsat liten stad till ytan, men 2012 beräknades antalet invånare vara nästan en miljon. Klart är i alla fall att under festivalen lämnar de allra flesta huvudstaden för att åka hem och fira Dasain, och eftersom de flesta nepaleser inte äger egen bil blir snabbt alla taxibilar och minibussar som står till buds fullbokade. Jag tycker ändå att det är ganska skönt att vara kvar. I morgon kommer ett okänt, sorgligt stort antal getter offras till Durgagudinnans ära i de hinduiska hushållen, och sedan äter man köttet under festivalen, så jag är ganska nöjd med att få stanna hemma och passa på att smyg-göda Pramilas utsvultna hund i stället.

Laiki

Idag åkte vi till grannstaden Bhaktapur, som är känd för sitt vackra torg, Durbar Square, som uppfördes på 1700-talet med tempel, palats och skulpturer. Nepal bestod på den tiden av en mängd små kungadömen där regenterna i stället för att kriga tävlade i att bygga så magnifika byggnader som möjligt. Staden i sig är också mycket vacker med medeltida tegelhus och träsniderier.

Bhaktapur är också känt för vackra konsthantverk: trä- och stensniderier, krukmakeri och konstmåleri.

Det var otroligt skönt att slippa bort från Kathmandus dammiga, larmande och överhopade gator. Kerstin och jag andades ut på en takterrass med utsikt över ett annat av Bhaktapurs vackra torg medan vi åt King's Curd - traktens egna söta, syrliga yoghurt som var väldigt god.

Dal Bhat

I Nepal äter man nationalrätten Dal Bhat - linser med ris - minst två gånger om dagen. Riktiga nepaleser stiger upp klockan fem och äter sin första portion. Själva vältrar Kerstin och jag oss inte upp från våran madrass förrän klockan sju och bjuds då i regel på en mugg nepalesiskt te och tre rostade brödskivor. I kantinen på Green City Hospital äter vi sedan våran Dal Bhat-lunch, för mindre än 100 rupier per portion - typ 7 kronor. Sedan går man hem och bjuds på sitt Dal Bhat-kvällsmål framåt sju-åttatiden. Hur mycket jag än faktiskt uppskattar rätten (som i regel är väldigt god och vällagad) är det ganska gott med andra smaker emellanåt. Det tycker också Miriam från Tyskland, som varit i Nepal en vecka längre än mig, så igår åkte vi till Thamel med gott resultat. Kerstin hittade till och med pepparstek på menyn.

Eftersom el är så dyrt och produktionen så låg i Kathmandu finns det ingen gatubelysning. När det blir mörkt, ungefär klockan sex på kvällen, blir gatorna strax kolsvarta. Bara affärernas skyltar på turistgatorna syns i mörkret.

Green City Hospital

Sjukhuset är nästan tomt på patienter. Det är den fjärde dagen av Dasainfestivalen och Kathmandu börjar tömmas på folk eftersom alla åker hem till sina hemorter. Ingen vill vara på sjukhus. Igår var det i varje fall min första dag. Jag satt fyra timmar på sjukhusets akutintag och pratade med läkare, sjuksköterskor och nittonåriga Miriam från Tyskland som ska börja studera till läkare. Vi hade en patient den första halvtimmen med misstänkt malaria som snabbt flyttades över till den nästan lika tomma medicinska avdelningen. En man som åkt sex timmar med buss för att ta sig till sjukhuset låg och väntade på en brits när jag började mitt pass. Han hade brutit båda benen i en trafikolycka en månad tidigare och opererats på sjukhuset. Efter en snabb tur till röntgen fick han åter lägga sig och vänta på att hans läkare, som inte skulle börja förrän klockan fyra på eftermiddagen, skulle komma och titta på bilderna.

I

På Green City Hospitals akutmottagning

I söndags hade sjukhuset fest för att fira in Dasainfestivalen. Det var ett bra sätt att starta sin volontärplacering. Pramila var där liksom sjukhusets andra administratörer, advokaten, läkarna, sjuksköterskorna och övrig personal. Det hela började ganska formellt med någon form av tacktal till sjukhusets chefer och läkare på nepalesiska som följdes av ännu fler tal från dessa chefer och läkare, men strax därefter gick det hela över i disko á la Kullaberg (för er som vet). Alla dansade, från överläkare till sängtransportörer. Själv vinglade jag omkring en sväng, naturligtvis en halvmeter längre än alla andra, och Kerstin skakade också loss på dansgolvet tillsammans med en av sjuksköterskorna.

Imorgon blir det troligen ännu en lugn dag på Green City Hospitals akutintag.

Familjen Thapa

Nu har jag flyttat in hos min värdfamilj. Jag och min medvolontär Kerstin delar ett rum hos Ms Pramila Thapa som har ett vackert hus i norra Kathmandu. Pramila, som var med och startade Green City Hospital där vi ska jobba, jobbar numera med sjukvårdsutbildning i en annan del av Nepal och är bara i sitt hus i Kathmandu emellanåt. Hennes man, mr. Thapa, ar en FN-soldat som sedan tre månader är stationerad i Kongo. Han ser ut som en indisk filmstjärna på fotografierna som fyller de flesta av väggarna i huset. Pramilas son studerar och bor också på annan ort, vilket innebär att vi mest har kontakt med Prem, som tar hand om hus och familj när mr. Thapa är borta. Alla är väldigt trevliga. Pramila, som kom insusande på kortvisit igår försöker ta hand om oss inneboende mellan sina två jobb och möten med vänner och kollegor.

Pramila och Kerstin

Nu har den största hinduiska festivalen, Dasain, börjat. Den firas i tretton dagar och handlar kortfattat om det godas seger över det onda, har jag fått det berättat för mig. Festivalen firas tillsammans med familjen och de sista tre dagarna är de viktigaste. Då ska Kerstin och jag få följa med Pramila till hennes hemstad, Gorkha, och delta i firandet tillsammans med hennes familj. Det blir nog en upplevelse, inte minst eftersom jag hört det ryktas att slakt av offerdjur är en del av ceremonin.

Gatudjur och Swayambhu

Gatuhundarna i Kathmandu ser snälla ut. De ligger, springer och står lite varstans och det är konstigt att de inte blir överkörda i kaoset av tutande bilar, minibussar, mopeder, cyklar, rickshaws och gående som alla försöker ta sig fram efter eget huvud på de trånga, dammiga gatorna. Hundarnas små tassar påminner mig om den lilla kattungen som på andra sidan jorden myser med sambo-Jimmy i lägenheten i Göteborg och det gör mig ledsen att veta  att ingen bryr sig om de magra hundarna med de sorgsna ögonen.

Å andra sidan vet jag samtidigt att det också finns massor av barn i Kathmandu som inte någon heller bryr sig om och som måste tigga för sin överlevnad, även om jag inte har sett någon än. Igår höll jag mig i närheten av mitt hotell, Hotel Tenki, som ligger i turistdelen av Kathmandu, Thamel. Här är gränderna fyllda av backpackers och kantas av ett myller av trekkingbyråer, hotell, kaféer och småaffärer där man kan köpa hippiekläder och souvenirer.

Idag var Kerstin och jag och vår guide Bijaya vid Swayambhu, eller Monkey Temple som det också kallas. Det är en gammal buddhistisk helgedom, en så kallad stupa, med en vacker historia bakom sig.

Legenden säger att Kathmandudalen från början var en stor sjö. Ett förbipasserande helgon slängde ner ett lotusfrö i vattnet så att det i mitten av sjön började växa en gigantisk lotusblomma. En tid därefter bestämde sig bodhisattvan Manjushri för att göra Kathmandudalen beboelig för människor, och klöv itu ett av de omgivande bergen med sitt svärd så att vattnet rann ut. Något tusental år senare började den dåvarande kungen bygga in lotusblomman för att skydda den, och på  det viset påbörjades bygget av det som nu är Swayambhu.

Aporna som bor på, runt och i Swayambhu får mat och vatten. De är kända för att norpa åt sig det ena och det andra från stupand besökare. Idag var de tydligen ganska lugna eftersom det regnade emellanåt så de hängde mest för sig själva inne bland träden.

Utsikt på väg ner från Swayambhustupan

Bodhisattvan Avalokiteshvara.

Framme i Kathmandu

Nu har första dagen i Kathmandu börjat. Sängen på hotellet är ungefär lika hård som vilstolarna på flygplatsen i Abu Dhabi, men jag skulle nog ändå kunnat sova hur länge som helst. Det går inte att beskriva alla intryck och då har jag inte ens varit har ett dygn ännu. Ingenting går att jämföra med Sverige.

Utsikten från hotellrummet

Flyget från Abu Dhabi till Kathmandu gick bra. Passagerarna utgjordes av en blandning av mycket propra nepalesiska affärsmän och bleka europeiska backpackers. Kristin och jag hamnade bredvid en artig nepalesisk man i dyr kostym som delade med sig av tips och intresserade sig för Sverige. När vi frågade vad han jobbade med började han viska så att varken Kristin eller jag hörde och när vi frågade igen började han mumla om parlamentet och plockade fram sitt visitkort. Det visade sig att han var Chairman under den nepalesiske presidenten, och att presidenten själv satt någonstans framför oss bakom det lilla draperiet till business class. De var på väg hem fran ett FN-möte i New York och eftersom business classavdelningen på planet blev full fick våran granne inte plats. Han verkade dock inte bry sig speciellt mycket om det, utan gav oss varsitt vistkort och bad oss ringa om vi ville ha tips på saker att göra eller om vi skulle behöva hjälp med något. Överlag känns människor väldigt lätta att ha att göra med här.

I kväll kommer Kerstin, som också är en svensk sjuksköterska och som ska volontärarbeta på samma sjukhus som jag. Vi ska få guidad sightseeing i Kathmandu i morgon. Kristin har åkt till Kopan monastery på en tiodagars meditationskurs och för mig blir det till att ta det lugnt i Thamel, Kathmandus turistdistrikt där mitt hotell ligger, resten av dagen.

Abu Dhabi

Sitter i en stenhård vilstol på flygplatsen i Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten och vaktar vårat handbagage och Kristin, som försöker ta igen lite sömn. Själv har jag gått in i nåtslags hyper-mode. Det ska bli intressant att se i vilket skick jag kommer vara när jag träffar min värdfamilj i morgon eller övermorgon med tanke på att jag redan känner mig ganska sliten.

Nu får det strax bli en kopp te.