Det som började som ytterligare en sömnig dag på Green City Hospitals ICU skulle få ett mycket festligare avslut. Pramila kom tillbaka från sitt festivalfirande i föräldrahemmet i Gorkha och bjöd med Kerstin och mig på sluttampen. Enligt traditionen sätter föräldrarna en speciell tikka - en klick med rödfärgat ris - i pannan på sina barn när festivalen nått sin höjdpunkt. De önskar dem lycka, välmående, långt liv, bra karriärer och annat fint. Därefter ska man även åka runt och hälsa på sina övriga släktingar som inte deltagit på den egna festen för att få tikkas av dem också, och det var detta vi fick följa med på.
Till att börja med hade Pramila ordnat transport med "företagsfordonet", vilket visade sig vara en av Green City Hospitals ambulanser. Vid sjukhuset bytte vi till minibuss, men chauffören var densamma så jag misstänker att vi helt enkelt lånade den ambulansförare som hade kvällstjänstgöring för vår tikkaturné. Intet ont anandes hoppade vi in och for iväg till den första anhalten.
Pramilas moster bodde i en dunkel lägenhet med strålande utsikt över Swayambhustupan.
Efter att ha fått tikka, lyckönskningar, lite ljusgrönt långt gräs av oklar innebörd, 100 rupier och ett glas Coca Cola bar det av till en av Pramilas morbröder och hans fru, som glatt upprepade proceduren och dessutom bjöd på kvällsmat och nepalesisk whiskey med vatten. Här ramlade dessutom två av Pramilas bröder och någons fru och barn in i samma ärende.
Raskt åt vi upp och sen gav sig hela skaran av till den andre av Pramilas morbröder.
Någon ytterligare morbror såg jag dock inte till där, så det kan hända att jag fattade fel. Tikka fick vi i vilket fall här också, och efter en mugg citronläsk och äppelbitar förde ambulansföraren oss hem över Kathmandus håliga gator.
Tillbaka efter den kortaste och mest intensiva släktträff jag hittills varit på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar