Egentligen hade jag inte tänkt starta den här bloggen förrän i oktober, på plats i Kathmandu. Jag tror visserligen inte det hade varit någon risk att någon annan paxat webbadressen om jag väntat ett par månader (hur många Bex ska åka till Nepal i år?) men jag kunde inte hålla mig utan skaffade ett bloggkonto och började bygga. Så nu sitter jag här med en halvfärdig Nepalblogg i Göteborg i maj. Men jag måste säga att det är ganska skönt att samla alla tankar och länkar på ett och samma ställe.
Jag vet egentligen ännu ganska lite vad jag har gett mig in på, volontärsmässigt. Som nyutexaminerad sjuksköterska har jag precis fått en uppfattning av hur sjukvården i Sverige egentligen fungerar. Om Nepals sjukvårdssystem vet jag däremot nästan ingenting.
På Landguiden.se, som drivs av Utrikespolitiska institutet, står det kortfattat att en stor del av Nepals befolkning lever i materiell misär och därför inte har råd att betala varken sjukförsäkring eller sjukvård. Undernäring är vanligt, speciellt bland barn, unga och kvinnor och bristfälliga sanitära förhållanden ger upphov till sjukdomar som vi här i Sverige inte sett till sen en lång tid tillbaka, såsom kolera och tuberkolos. Jag kommer åka från ett land där sjukvård är tillgänglig för alla, till Nepal, där man på många platser på landsbygden saknar tillgång till ens de enklaste behandlingar.
Statistiken, också hämtad från Landguiden.se, visar på fler skillnader. I Sverige är spädbarnsdödligheten bland den lägsta i världen: 2/1000. I Nepal är den 39/1000. I Sverige lades år 2007 inte mindre än 4 495 US dollar, det vill säga nästan 30 000 svenska kronor, i utgift för hälsovård per person. I Nepal kostade hälsovården per person samma år 20 US dollar. Det är ungefär 130 kronor.
Allt detta är ännu bara ord, och jag har svårt att föreställa mig hur det kommer att vara, i verkligheten fyra månader bort.
