Hemma

Glömde flygbiljetten på hotellet, väntade i fyra timmar på Kathmandus flygplats, missade det anslutande flyget och fick bo en natt i Istanbul, men nu har jag i alla fall kommit hem.

Thimpu - Paro - Kathmandu

Min tiodagars intensivresa till Bhutan är över och jag sitter på Kathmandus sunkiga flygplats och väntar på mitt två och en halv timmes försenade plan. Bhutan börjar redan kännas avlägset, något som hände för länge sedan och i ett annat universum.

Efter Bhumtang reste vi tillbaka till huvudstaden Thimpu. Här besökte vi bland annat den över 50 meter höga buddhastatyn som tronar över huvudstaden med strålande utsikt över staden.

Vårt sista stopp var Paro.

Här väntade resans höjdpunkt Tiger's Nest, ett kloster som ligger uppfluget mitt på en bergssida och bland annat innehåller en grotta som Bhutans högst vördade buddhistiska mästare, Guru Rinpoche, mediterade i. 

Efter en melankolisk sista kväll i Kathmandu är det nu dax för mig att försöka ta mig hem till Sverige igen.

Bumthang

Ända sedan jag kom till Bhutan har det känts som att jag vandrar omkring i en saga, och sedan jag kom till Bumthang ännu mer. För att försöka bevara Bhutans ursprung har regeringen bestämt att man bara får bygga traditionella hus i Bumthang, vilket gör att alla byggnader, inklusive vårt hotell, ser ut som små eller stora slott.

Vi stannade tre nätter i Bumthang, det längsta stoppet hittills, men håller fortsatt högt tempo och hann med att besöka massor av platser. Bland annat Membar Tsho, den brinnande sjön, som egentligen är en del av en flod. I vattnet ska Guru Rimpoche, som förde buddhismen till Bhutan på 600-talet, ha gömt hemliga läror som hittades 1000 år senare. Nu är platsen inbäddad i böneflaggor.

Eftersom vi spenderar så mycket tid i buss varje dag blir jag helt lyrisk vid varje möte med den bhutanesiska naturen. Till skillnad från i Nepal är floderna här inte fyllda med skräp och luften också i städerna är ren.

Under dagarna i Bumthang besökte vi också flera kloster. Buddhismen genomsyrar hela landet och det finns otaliga kloster, stupor och heliga platser. Tyvärr är det nästan aldrig tillåtet att fotografera inuti klostren, som är fyllda med stora, förgyllda lerstatyer och med vackra detaljerade målningar som täcker väggarna. Så ni får hålla till godo med ett par något avskräckande fönsterluckor i stället.

Punakha

I dag bar det av vidare in i Bhutan. För att komma till nästa mål, Punakha, fick de tre små turistbussarna tuffa sig upp i bergen och ner på andra sidan. Då passerar man passet Docha La, där vi pausade vid de 108 stuporna som en av den förre kungens fruar lät uppföra för ungefär tio år sedan. 

Det känns lite ovant att åka på gruppresa. De bhutanesiska busschaufförerna lät oss inte ens vandra den max en kilometer långa sträckan från hotellet i Punakha till restaurangen man valt ut åt oss för att äta lunch, något som mina numera så pigga trekkingben hade velat efter den drygt tre timmar långa bussresan.

Efter lunch åkte vi till det otroliga kloster-fortet Punakha Dzong, som byggdes på 1600-talet men som fortfarande används.   Bhutans dzonger är byggnader som inhyser landets politiska ledning liksom de högsta andliga mästarna och ett kloster. De är placerade på strategiska platser i landet, dels ur försvarsmässig synpunkt men också i harmoni med den omkringliggande naturen och kosmos i stort.

Kungligt te i Thimpu

Om man är i Nepal och ska till Bhutan är det svårt att köra vilse. Det är bara att hålla sig utefter en viss gigantisk bergskedja en stund så är man strax framme.

Att vara omgiven av Himalayatoppar i Langtangdalen var en speciell upplevelse, men att flyga längs med dem var verkligen fantastiskt. Skalan kändes helt surrealistisk. Dessa makalösa berg! Vad jag kommer sakna dem.

Den surrealistiska känslan fortsatte även utanför planet. Negativa västerländska Bhutankännare klagar över att landet förlorat sin gloria under de senare årens snabba anpassning till omvärlden, och säger att man försöker upprätthålla någonslags falsk sagostämpel. Det kan säkert finnas någon form av sanning i det påståendet. Numera vill ungdomarna inte bli bönder, munkar eller nunnor mer. De vill resa, tjäna massa pengar och ha iPhone som alla andra. Men ett land som har avsatt 60% av sin area till nationalpark som inte får röras för all framtid och där till och med flygplatsen ser ut som en meditationssal kan nog aldrig bli som alla andra länder.

Vi åkte buss längs slingriga vägar från flygplatsen i Paro till huvudstaden Thimpu. Här blev hela gruppen inbjudna på te hos den numera abdikerade kungens fyra fruars yngre syster, prinsessan Ashi Sonam Choden Dorji, som dessutom är systerdotter till vår reseledares framlidna meditationsmästare, Lopön Sechu Rinpoche. Sagostämningen så att säga fortsatte.

Maggie och Ashi Sonam Choden Dorji, en sydamerikansk medresenär och en italienare som ville ta samma foto som jag.

Vit Tara av lera hos prinsessan.

Imorgon bär det av vidare till nya platser och möten med nya människor med många och långa namn.

Bex i Bhutan

Sista reseetappen har börjat. Medan Kristin började sin Nepalvistelse med en tiodagars meditationskurs på ett buddhistisk kloster avslutar jag min med en tiodagars pilgrimsresa i ett buddhistiskt kungadöme. Ungefär där slutar likheterna. Kristins kurs var löjligt billig, rofylld och med dagar i stillhet och tystnad. Min resa är svindyr, intensiv och delas med 36 andra som kommer slussas runt i en buss för att hinna besöka alla viktiga platser. Men i Bhutan är det svårt att resa på egen hand. Regeringen tillåter endast resor tillsammans med guide, och som enstaka turist blir vistelsen ännu dyrare än när man reser i grupp. När man då råkar känna till en guide som bott i Nepal i typ femton år, rest massor i Bhutan och som genom sina nära kontakter med den bhutanesiska kungafamiljen och de högre andliga ledarna i landet kan visa platser som inte alla andra får se är det nog bäst att man passar på när man ändå är i närheten, tänkte jag.

Idag började pilgrimsfärden i Kathmandu med kära återseenden av Swayambou- och Boudhastuporna. Maggie, vår guide, har tusen berättelser om varje detalj. Det kommer bli tio intensiva dagar tror jag.

Vi hälsade också på Sherab Gyaltsen Rinpoche, besökte den numera framlidne mästaren Lopon Sechu Rinpoches kloster och blev slutligen bjudna på middag av Lodrön Rinpoche. Det blev liksom ett högtidligt sätt för mig att ta farväl av Nepal.

Idag flyger vi längs med Himalaya en bit ytterligare öster ut till Åskdrakens rike - ett litet land som inte öppnade sina gränser för världen förrän på 70-talet, som fram till för bara några år sedan inte var en demokrati utan ett buddhistiskt kungadöme och där TV var förbjudet fram till 2000-talet. Numera har regeringen bestämt att alla turisthotell måste ha wifi-uppkoppling så ett eller annat blogginlägg också därifrån kan det tänkas bli.

Pokhara

Alla nepaleser jag träffat har förutsatt att jag ska besöka Pokhara, vilket jag faktiskt inte hade tänkt från början. Hippiesarna hittade till den lilla basaren vid den stora sjön på 60-talet, och numera sträcker turiststadsdelen Lakeside ut sig längs med strandkanten och den lilla orten har blivit en stad med universitet och affärskvarter. Pokhara är också utgångspunkten för många av de mest populära trekkingrutterna i Nepal.

Nu är vi i varje fall här och har utforskat strandpromenaden där dieselaggregaten brummar om kvällarna för att förse barerna och restaurangerna med el när strömavbrotten sätter in. 

Igår klättrade vi upp på kullen på andra sidan sjön där det ligger en buddhistisk stupa med Himalayautsikt. För att komma dit hyrde vi båt och roddare som tog oss över till södra sidan av sjön i soluppgången.

Att ha flytväst på en precis vindstilla sjö i en stabil träbåt kändes nästan lite löjligt efter att ha åkt urholkad trädstam i en krokodilflod utan några som helst säkerhetsanordningar, men båtturen var ändå trivsam. Överlag känns Pokhara som den mest västinspirerade platsen jag varit på hittills. Det finns exempelvis både papperskorgar och återvinningsbehållare för plastflaskor längs gatorna och vägen upp till stupan var tydligt skyltad. 

Väl uppe åt vi frukost med sjöutsikt och tittade på när molnen lättade runt Himalayatopparna. Runt Pokhara finns massor av bjässar.

Kristin försökte teckna gigantiska berg i ett mycket litet block.

Själva stupan är en av ett åttiotal World Peace Stupas i världen. De har byggts på initiativ från en japansk buddhist som upplevt bombningen av Hiroshima och vill uppmuntra till fred i världen. 

Hemvägen gick ned för andra sidan av berget till stadsdelen Damside där vi poserade på foton för indiska turister och besökte en grotta och ett underjordiskt vattenfall. Tillbaka i Lakeside fikade vi på ett av de otaliga kaféerna. Jag te och utsökt chokladkaramellkaka, Kristin banan- och ananassmothie.

På kvällen åt vi middag med Kerstin, som nu volontärat färdigt på sin hälsoklinik i Chitwan där hon befunnit sig sedan början på november och nu också anlänt till Pokhara.

De senaste åren har Pokhara blivit ett välkänt centrum för paragliding, och i Lakeside finns närmare 20 olika paraglideföretag. En tur på 20-30 minuter kostar 8500 rupier, typ 560 kronor, så lika bra att passa på tänkte jag. Varken Kristin eller Kerstin var intresserade av att flyga med mig så i morse åkte jag med fem andra uppspelta nybörjar-glidare upp på utkiksberget Sarankot som är ungefär 1400 meter högt. "Blir du lätt åksjuk?" frågade receptionisten innan vi åkte. "Nej" svarade jag och glömde för stunden bort att jag de senaste åren inte kunnat åka Farfars bilar på Liseberg utan att vilja kräkas efteråt.

Tillsammans med en hel flotta paraglidare seglade vi runt ovanför Pokhara, stundtals tillsammans med nånslags stor rovfågel som verkade tycka det var roligt att få sällskap. Det var en väldigt bekväm och rofylld upplevelse. Förutom att jag mådde så jävla illa. Medan min indiske pilot med nitton års erfarenhet elegant styrde undan nybörjarglidarnas okontrollerade fallskärmar kunde jag sitta tillbakalutad i min luftfåtölj och i lugn och ro ägna mig åt att fotografera och parera små och stora vågor av åksjuka. Bilder kommer på Facebook längre fram.

 

Paragliding över Pokhara. Fast när jag flög var det inte så molnigt.

Nu börjar det kännas som att jag gjort och sett det mesta och lite till av det jag tänkt i Nepal, och det är ju tur eftersom min tid här börjar gå mot sitt slut. Imorgon åker Kristin och jag tillbaka till Kathmandu där jag ska tvätta och packa om en sista gång. För istället för att åka hem tillsammans med Kristin den sjätte december, som det var tänkt från början, flyger jag på en tiodagarsresa till Bhutan på måndag. Fram till dess blir det några lugna dagar i huvudstaden.

Djungelvandring

Det finns flera olika sätt att utforska Chitwans djungel på. Antingen hyr man plats i en jeep och dundrar iväg på safari en halv- eller heldag. Då kan man, om man har en väldig tur, få se tiger på nära håll utan att bli uppäten. Man kan också hyra en plats på en elefant och gunga omkring i nationalparken ett par timmar. Då kommer man nära noshörningarna utan att de trampar ihjäl en. Nackdelen med de här två alternativen är att i stort sett alla andra djur flyr in i djungeln så fort de hör elefanten eller jeepen, så vill man ha lite mer av en naturupplevelse väljer man att gå på djungelpromenad istället, och hoppas att noshörningarna och tigrarna håller sig lite sådär lagom långt bort. Då måste man han sällskap av två guider med träkäpp, något som känns ganska rimligt i sammanhanget.

Kristin och jag valde att göra en flerdagars djungelvandring. För att nå själva nationalparken måste man korsa krokodilfloden Rapti, och därför började turen med någon halvtimmes kanotfärd nedåt floden i gryningen.

Nepal, och speciellt Chitwan, är något av ett paradis för ornitologer och på våran tur såg vi till exempel påfåglar, hägrar, storkar, skarvar och en liten turkosskimrande kungsfiskare.

I det höga elefantgräset gömmer sig noshörningarna, och väl på andra sidan tog det inte någon lång stund innan vi fick syn på en. Tyvärr blir det inga djurbilder på bloggen, de fick Kristin stå för eftersom hon har mycket bättre zoom på sin kamera.

När vi tog frukost- och djurspaningspaus någon timme senare dök det upp en leopard. Även om det finns fler leoparder än tigrar i nationalparken syns de nästan aldrig till eftersom de är otroligt skygga, så både Kristin och jag och våra guider jublade.

Efter ett par ytterligare timmars vandring, då vi till exempel såg örn, apor och tusen olika fjärilar och gigantiska insekter i djungelfärger, var det dags för lunch- och sovrast.

På eftermiddagen kom vi fram till Lhami Tal, långa sjön, där det bland annat bodde vildgrisar och krokodiler. 

I djungeln, som förutom elefantgrässlätter och salträdsskog även bitvis består av regnskog, finns det eleganta träd med lianer på. 

När mörkret faller måste alla lämna nationalparken, och vi kanotade över till byn Gargai där vi stannade över natten.

Dagen därpå började vackert med en dimmig morgonpromenad och stora vildsvin, vitprickiga hjortar och ännu mera apor som passerade förbi snabbare än någon hann ta upp kameran. 

Vi gjorde pauser på ett par strategiska platser och spanade efter tiger, dock utan resultat. Däremot gled det förbi ytterligare en noshörning som en stor tyst skugga i djungeln. Vi kunde höra något stort prassla och frusta dovt vid sidan av stigen när vi klev genom ett fält av elefantgräs, björn gissade guiderna, men vi såg den inte.

Mot slutet av dagen vadade vi över den grunda floden Reu till den lilla byn Pandap Nagar. Byn består av små låga hus byggda på traditionellt sätt av elefantgräs, lera och bambu och människorna livnär sig på fiske och sina små jordbruk som de hela tiden måste försvara mot djungelns djur. Noshörning och hjort tar sig lätt över floden för att beta på åkrarna, och för inte så länge sedan blev fjorton bybor dödade av en vildelefant som upprepade gånger behövde motas bort från grödorna. 

Här sov vi över i en trevlig men något porös lerhydda.

På morgonen var det dags för återfärd till Sauraha efter frukost i den lilla runda matsalen. 

Att gå till bussen betydde för Pandap Nagar-borna, eller i varje fall för noshörningslängtande turister och deras guider, att klafsa barfota genom ett par bifloder till Reu och de mellanliggande sand/lerfälten. 

För att vara säkra på att inte missa någon morgonpigg tiger placerade vi oss på busstaket, eftersom bussen gick genom själva nationalparken den första halvtimmen. Ingen tiger syntes till men Kristin var glad ändå. Det är trevligt att vara i djungel.

På cykel i Chitwan

Jag tar tillbaka det där om att de Chitwanska hotellägarna inte skickar ut en på hälsovådliga utflykter från förra inlägget. Idag bestämde Kristin och jag oss för att hyra cyklar och se oss om lite i de omgivande byarna. Inga som helst problem, hotellägaren ordnade snabbt två cyklar som till och med såg relativt moderna ut. Sedan ritade han en liten karta över byn Sauraha där vi bor. It's a very good map! Konstaterade han stolt när kartan var klar. Sedan skrev han sitt mobilnummer på baksidan och skickade iväg oss åt riktningen där det enligt honom skulle finnas "tharu village", alltså gammal by med tharukultur.

Det var nog verkligen en mycket bra karta, men eftersom vi mestadels rörde oss utanför dess område var den tyvärr inte till så stor hjälp. Någon enskild traditionell by hittade vi nu inte längs de gropiga vägarna och cyklarna visade sig strax ha fruktansvärt obekväma sadlar, men vi fick se många exempel på jordbruket på Terais lågland, som står för större delen av Nepals livsmedelsproduktion. 

Ett och annat tharuhus byggt av lera och säv och med handavtryck i glada färger såg vi också. 

En glad militär i en korsning som sett vår förvirrade cykelturs första halvtimme tipsade oss om en tur som skulle ta oss genom några fler byar och sedan tillbaka till Sauraha igen. Tack vare honom blev det hela en lagom förmiddagsrunda och gjorde att vi kom inrullandes över bron och förbi Shivatemplet i kartans nedre hörn lagom till lunch.

Sedan blev det lite mer krokodilsightseeing längs Raptifloden. 

Hotel Rhino Land

Fem och en halv timme med turistbuss från Kathmandu ligger Chitwan National Park. Att helt plötsligt befinna sig i subtropiskt klimat med sommarvärme bland elefanter är en stor kontrast till Langtangs jakar och minusgrader, och rätt så skönt. Vi bor på trevliga Hotel Rhino Land i turistbyn Sauraha precis utanför parkentrén. Det märks att besökarna här är av en annan sort än uppe i bergen, och kanske också att hotellägarna är på ett annat sätt. Istället för att erbjuda en natt i ett dragigt skjul och uppmuntra folk att gå på hälsovådliga strapatser på egen hand får man här rena och snygga rum med eget badrum, guidad visning av turistbyn vid ankomsten och därefter sköter hotellet allt vad gäller bokning av guide för djungelvandring, elefantridning, jeepsafari eller vad nu turisten i fråga önskar. Känns lite ovant men gör inte så mycket, för om det är någonstans man kanske kan behöva en guide är det nog i en djungel med vilda elefanter, noshörningar, tigrar och krokodiler.

Vårat rum heter Tiger Den. Ganska ståtligt tycker jag.

Före byguidningen gick Kristin och jag på en egen tur. Då såg jag en ödla, en lång orm som åt upp någonting som skrek i hotellträdgården och en ståtlig dromedar.

På vår guidade kvällstur hälsade vi på de statliga elefantstallarna där det till exempel bodde en liten tremånaders babyelefant och en stor hanelefant som bråkat bort sin ena bete.

Liten elefant

 

Stor elefant

Tamelefanterna tas ut på bete i djungeln under dagarna med en elefantskötare på ryggen. Då kan de träffa andra, vilda elefanter och bråka, para sig eller bara hänga. Sen måste tamelefanterna hem och bli fastkedjade igen. Det gillar de inte. Tamelefanterna i Nepal tycker inte om människor, sa vår guide. Men de får speciellt elefantgodis gjort av ris, gräs och socker av sina skötare.

Sen såg vi solnedgången över Raptifloden, som utgör gräns mot själva nationalparken. Det låg en krokodil och slappade på udden men det kunde inte telefonen zooma in.

Mellanlandning

Det var riktigt skönt att ta en paus i Kathmandu efter trekkingen. Strejken gör att det är mindre trafik på vägarna och man kan till och med se lite blå himmel. Vi har passat på att uträtta diverse ärenden, tvättat kläder, lämnat tillbaka hyrda vandringsstavar, bokat vår nästa resa, turistshoppat i Thamel och flanerat på Kathmandus gator.

Nepaleserna verkar trots sin sexdagars arbetsvecka inte jobba speciellt mycket, för stup i kvarten är det en festival som ska firas eller så blir det val och då ska alla vara lediga i ett par dagar igen. Själva arbetet skiljer sig som ser ser ut också en hel del från hur man är van från Europa. Man kan till exempel sitta vid en vägkant och vänta på att någon ska vilja köpa ett par ylletights. Eller ta med sig sin badrumsvåg ut på trottoaren och låta förbipasserande väga sig mot en liten slant. Ibland får man ställa sig och svetsa lite på sin rikshaw.

Arbetssituationen för de mer europeiskt jämförbara yrkena verkar också vara ganska annorlunda. Det kanske kommer sig av att utrustningen inte är lika avancerad som i väst, men det ser mest ut som att folk står och påtar. Om någon reparerar en väg ser man inga stora slagborrar och vägmaskiner, man ser ett par typer stå och påta lite med en hacka. Sedan kanske man måste röka. Eller gå hem och äta en stund. Det verkar i alla fall ganska sunt ostressigt.

Vi är inte heller så stressade fast Nepaltiden börjar gå mot sitt slut utan tar det mest väldigt lugnt just nu.

Kristin övar nepali

Väggdekoration på Himalayan Guesthouse

Imorgon är det dags för val. Då kommer hela Nepal lägga ner vad det verkar. Vår vandrarhemsvärd menar på att varken telefoner eller internet kommer vara igång, vilket jag dock har lite svårt att tro. Fast å andra sidan är allting möjligt i Nepal. Tillexempel är det inga problem att blanda politik och religion, trots att det största partiet här är kommunistiskt. Och om jag förstår denna valsedel korrekt, som är förifylld till solpartiets fördel, ska man markera med en svastika vilket parti man önskar vinna. Världen är lite annorlunda här på andra sidan jorden.

Svastikan är en gammal hinduisk solsymbol