Dhulikel - Namobuddha

Den normala arbetsveckan i Nepal är egentligen söndag till fredag. Det gäller naturligtvis inte när man arbetar inom sjukvården, och på Green City Hospital jobbar läkarna 24-timmars pass. Sjuksköterskorna arbetar dag-, kvälls- och nattpass mellan 07:00-13:00, 13:00-19:00 eller 19:00-07:00 med sex schemalagda pass i veckan varav två nattpass. Ganska tufft och ganska lite betalt, i vanlig ordning. Detta gäller dock inte Kerstin och mig som får jobba 09:00-15:00 måndag till fredag. Vi har alltså lediga helger och denna lördag tog vi bussen till den lilla orten Dhulikel ett par timmar öster om Kathmandu tillsammans med Miriam från Tyskland och Kristin som till sist checkat ut från sitt kloster.

Att åka lokalbuss i Nepal är extremt billigt, extremt trångt, extremt tidskrävande och extremt obekvämt men fungerar bra under relativt korta distanser.

Dhulikel var tidigare ett riktigt backpackerhäng men har nu vuxit till sig med universitet och ståtliga hotell längs infartsleden. Vi vandrade iväg en bit och hittade då istället riktigt fräscha och trevliga hotell och vandrarhem som var överraskande billiga. Till sist fastnade vi för charmiga Tashi Delek Guesthouse, där vi fick bo på en liten gård hos den lika charmige tibetanske ägaren och hans familj. Ägaren råkade lämpligt nog också ibland guida längs trekkingleden i Langtang, som Kristin och jag planerar att vandra senare, och bjöd på många tips.

Samma eftermiddag knallade vi upp till det hinduiska Kalitemplet på 1700 meters höjd.

Om man inte kan se gudinnan när man kikar genom det lilla runda hålet i stenen är man inte en bra människa, fick jag höra av en förbipasserande guide. Synd för de närsynta, tänkte jag.

Efter en strålande god Dal Bhat gjord av nästintill bara lokala råvaror på vandrarhemmet somnade vi sött. När jag kikade ut nästa morgon möttes jag av ett fantasipanorama utanför fönstret. 

Till denna utsikt bjöds jag på den bästa frukosten jag ätit i Nepal. För rummet och maten betalade jag allt som allt ungefär 65 svenska kronor.

Nu började min första nepalesiska söndagstrekking som gick till Namobuddha. Vädret, som varit ostadigt i stort sett varje dag sen jag kom hit, var strålande och utsikten fantastisk när vi letade oss fram bland de små byarna.

Till sist såg vi Namobuddhas stora palatsliknande kloster vänta på oss runt kröken.

Legenden säger att Siddharta Gautama, alltså den person som räknas som vår tids buddha och som levde någon gång ett par trehundra år före Kristus, i ett föregående liv var en prins som bodde i trakten kring Namobuddha. Han träffade en dag på en utsvulten tigerhona och hennes fem lika utsvultna tigerungar och offrade sin kropp för att de skulle överleva. Till minne av denna händelse har man därför byggt en stupa på platsen som ska innehålla reliker från buddhans kropp.

Efter att besökt klostret och stupan återstod ytterligare ungefär en halvtimmes vandring innan vi kom till den närbelägna byn Sankhu. Där började återfärden mot civilisationen för min, Miriams och Kerstins del medan Kristin bestämde sig för att stanna kvar på den lilla gården i Dhulikel fram till nästa helgtur.