Från början var det sagt att Kerstin och jag skulle följa med vår värd Pramila till hennes familj i Gorkha och fira Dasain-festivalen över helgen, men eftersom det är så svårt att få tag i transport just under festivalen blev det så att vi fick stanna hemma i huset i Kathmandu medan Pramila, hennes son Abik och Prem åkte. Det är svårt att säga hur många som bor i Kathmandu, som är en hyfsat liten stad till ytan, men 2012 beräknades antalet invånare vara nästan en miljon. Klart är i alla fall att under festivalen lämnar de allra flesta huvudstaden för att åka hem och fira Dasain, och eftersom de flesta nepaleser inte äger egen bil blir snabbt alla taxibilar och minibussar som står till buds fullbokade. Jag tycker ändå att det är ganska skönt att vara kvar. I morgon kommer ett okänt, sorgligt stort antal getter offras till Durgagudinnans ära i de hinduiska hushållen, och sedan äter man köttet under festivalen, så jag är ganska nöjd med att få stanna hemma och passa på att smyg-göda Pramilas utsvultna hund i stället.
Laiki
Idag åkte vi till grannstaden Bhaktapur, som är känd för sitt vackra torg, Durbar Square, som uppfördes på 1700-talet med tempel, palats och skulpturer. Nepal bestod på den tiden av en mängd små kungadömen där regenterna i stället för att kriga tävlade i att bygga så magnifika byggnader som möjligt. Staden i sig är också mycket vacker med medeltida tegelhus och träsniderier.
Bhaktapur är också känt för vackra konsthantverk: trä- och stensniderier, krukmakeri och konstmåleri.
Det var otroligt skönt att slippa bort från Kathmandus dammiga, larmande och överhopade gator. Kerstin och jag andades ut på en takterrass med utsikt över ett annat av Bhaktapurs vackra torg medan vi åt King's Curd - traktens egna söta, syrliga yoghurt som var väldigt god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar