På förmiddagen förra onsdagen knölade Kristin in sig själv och sin backpackeryggsäck i en av Kathmandus otaliga små skraltiga taxibilar och försvann. Hon skulle på tiodagarskurs i tibetansk buddhism och meditation på Kopan Monastery femton kilometer från Kathmandu. Jag fick ett sms på kvällen att hon nått fram och sedan blev det tyst. Några dagar gick och jag fick ett sms från våra föräldrar - visste jag kan hända hur det gått för Kristin? Jag svarade att hon gått i kloster och tänkte att vi får vänta och se. När tio dagar av tiodagarskursen gått och jag fortfarande inte hört något började jag fundera på om jag eventuellt skulle rycka ut på en liten räddningsmission för att leta upp min syster, men jag hade svårt att föreställa mig att något farligt skulle ha hänt. Buddhistiska munkar och nunnor är varken kända för att överfalla, råna eller misshandla västerländska turister vad jag vet. Till sist kom ett litet mail som Kristin skickat från ett internetkafé - hon hade lyckats spärra sin egen mobil och gått i ofrivillig retreat under hela kursen. Det verkade dock inte ha gått någon nöd på henne och hon tänkte bli kvar på Kopan Monastery ett tag till.
Idag åkte Kerstin och jag dit och hälsade på. Klostret ligger högt uppe på ett berg med utsikt över dalen och Kathmandu. Munkarna och nunnorna tillhör Dalai Lamas falang och statyer och bilder av medkänslans bodhisattva Chenrezig, som Dalai Lama anses personifiera av hans anhängare, fanns på många ställen.
Det var skönt att andas lite ren bergsluft som omväxling, speciellt eftersom jag inbillar mig att mina luftvägar börjat sota igen i Kathmandus diesel- och dammdimma. Munkarna och nunnorna kändes avslappnade och glada på ett skönt sätt och överallt sprang det småmunkar i foppatofflor som också verkade nöjda med tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar