Pokhara

Alla nepaleser jag träffat har förutsatt att jag ska besöka Pokhara, vilket jag faktiskt inte hade tänkt från början. Hippiesarna hittade till den lilla basaren vid den stora sjön på 60-talet, och numera sträcker turiststadsdelen Lakeside ut sig längs med strandkanten och den lilla orten har blivit en stad med universitet och affärskvarter. Pokhara är också utgångspunkten för många av de mest populära trekkingrutterna i Nepal.

Nu är vi i varje fall här och har utforskat strandpromenaden där dieselaggregaten brummar om kvällarna för att förse barerna och restaurangerna med el när strömavbrotten sätter in. 

Igår klättrade vi upp på kullen på andra sidan sjön där det ligger en buddhistisk stupa med Himalayautsikt. För att komma dit hyrde vi båt och roddare som tog oss över till södra sidan av sjön i soluppgången.

Att ha flytväst på en precis vindstilla sjö i en stabil träbåt kändes nästan lite löjligt efter att ha åkt urholkad trädstam i en krokodilflod utan några som helst säkerhetsanordningar, men båtturen var ändå trivsam. Överlag känns Pokhara som den mest västinspirerade platsen jag varit på hittills. Det finns exempelvis både papperskorgar och återvinningsbehållare för plastflaskor längs gatorna och vägen upp till stupan var tydligt skyltad. 

Väl uppe åt vi frukost med sjöutsikt och tittade på när molnen lättade runt Himalayatopparna. Runt Pokhara finns massor av bjässar.

Kristin försökte teckna gigantiska berg i ett mycket litet block.

Själva stupan är en av ett åttiotal World Peace Stupas i världen. De har byggts på initiativ från en japansk buddhist som upplevt bombningen av Hiroshima och vill uppmuntra till fred i världen. 

Hemvägen gick ned för andra sidan av berget till stadsdelen Damside där vi poserade på foton för indiska turister och besökte en grotta och ett underjordiskt vattenfall. Tillbaka i Lakeside fikade vi på ett av de otaliga kaféerna. Jag te och utsökt chokladkaramellkaka, Kristin banan- och ananassmothie.

På kvällen åt vi middag med Kerstin, som nu volontärat färdigt på sin hälsoklinik i Chitwan där hon befunnit sig sedan början på november och nu också anlänt till Pokhara.

De senaste åren har Pokhara blivit ett välkänt centrum för paragliding, och i Lakeside finns närmare 20 olika paraglideföretag. En tur på 20-30 minuter kostar 8500 rupier, typ 560 kronor, så lika bra att passa på tänkte jag. Varken Kristin eller Kerstin var intresserade av att flyga med mig så i morse åkte jag med fem andra uppspelta nybörjar-glidare upp på utkiksberget Sarankot som är ungefär 1400 meter högt. "Blir du lätt åksjuk?" frågade receptionisten innan vi åkte. "Nej" svarade jag och glömde för stunden bort att jag de senaste åren inte kunnat åka Farfars bilar på Liseberg utan att vilja kräkas efteråt.

Tillsammans med en hel flotta paraglidare seglade vi runt ovanför Pokhara, stundtals tillsammans med nånslags stor rovfågel som verkade tycka det var roligt att få sällskap. Det var en väldigt bekväm och rofylld upplevelse. Förutom att jag mådde så jävla illa. Medan min indiske pilot med nitton års erfarenhet elegant styrde undan nybörjarglidarnas okontrollerade fallskärmar kunde jag sitta tillbakalutad i min luftfåtölj och i lugn och ro ägna mig åt att fotografera och parera små och stora vågor av åksjuka. Bilder kommer på Facebook längre fram.

 

Paragliding över Pokhara. Fast när jag flög var det inte så molnigt.

Nu börjar det kännas som att jag gjort och sett det mesta och lite till av det jag tänkt i Nepal, och det är ju tur eftersom min tid här börjar gå mot sitt slut. Imorgon åker Kristin och jag tillbaka till Kathmandu där jag ska tvätta och packa om en sista gång. För istället för att åka hem tillsammans med Kristin den sjätte december, som det var tänkt från början, flyger jag på en tiodagarsresa till Bhutan på måndag. Fram till dess blir det några lugna dagar i huvudstaden.

Djungelvandring

Det finns flera olika sätt att utforska Chitwans djungel på. Antingen hyr man plats i en jeep och dundrar iväg på safari en halv- eller heldag. Då kan man, om man har en väldig tur, få se tiger på nära håll utan att bli uppäten. Man kan också hyra en plats på en elefant och gunga omkring i nationalparken ett par timmar. Då kommer man nära noshörningarna utan att de trampar ihjäl en. Nackdelen med de här två alternativen är att i stort sett alla andra djur flyr in i djungeln så fort de hör elefanten eller jeepen, så vill man ha lite mer av en naturupplevelse väljer man att gå på djungelpromenad istället, och hoppas att noshörningarna och tigrarna håller sig lite sådär lagom långt bort. Då måste man han sällskap av två guider med träkäpp, något som känns ganska rimligt i sammanhanget.

Kristin och jag valde att göra en flerdagars djungelvandring. För att nå själva nationalparken måste man korsa krokodilfloden Rapti, och därför började turen med någon halvtimmes kanotfärd nedåt floden i gryningen.

Nepal, och speciellt Chitwan, är något av ett paradis för ornitologer och på våran tur såg vi till exempel påfåglar, hägrar, storkar, skarvar och en liten turkosskimrande kungsfiskare.

I det höga elefantgräset gömmer sig noshörningarna, och väl på andra sidan tog det inte någon lång stund innan vi fick syn på en. Tyvärr blir det inga djurbilder på bloggen, de fick Kristin stå för eftersom hon har mycket bättre zoom på sin kamera.

När vi tog frukost- och djurspaningspaus någon timme senare dök det upp en leopard. Även om det finns fler leoparder än tigrar i nationalparken syns de nästan aldrig till eftersom de är otroligt skygga, så både Kristin och jag och våra guider jublade.

Efter ett par ytterligare timmars vandring, då vi till exempel såg örn, apor och tusen olika fjärilar och gigantiska insekter i djungelfärger, var det dags för lunch- och sovrast.

På eftermiddagen kom vi fram till Lhami Tal, långa sjön, där det bland annat bodde vildgrisar och krokodiler. 

I djungeln, som förutom elefantgrässlätter och salträdsskog även bitvis består av regnskog, finns det eleganta träd med lianer på. 

När mörkret faller måste alla lämna nationalparken, och vi kanotade över till byn Gargai där vi stannade över natten.

Dagen därpå började vackert med en dimmig morgonpromenad och stora vildsvin, vitprickiga hjortar och ännu mera apor som passerade förbi snabbare än någon hann ta upp kameran. 

Vi gjorde pauser på ett par strategiska platser och spanade efter tiger, dock utan resultat. Däremot gled det förbi ytterligare en noshörning som en stor tyst skugga i djungeln. Vi kunde höra något stort prassla och frusta dovt vid sidan av stigen när vi klev genom ett fält av elefantgräs, björn gissade guiderna, men vi såg den inte.

Mot slutet av dagen vadade vi över den grunda floden Reu till den lilla byn Pandap Nagar. Byn består av små låga hus byggda på traditionellt sätt av elefantgräs, lera och bambu och människorna livnär sig på fiske och sina små jordbruk som de hela tiden måste försvara mot djungelns djur. Noshörning och hjort tar sig lätt över floden för att beta på åkrarna, och för inte så länge sedan blev fjorton bybor dödade av en vildelefant som upprepade gånger behövde motas bort från grödorna. 

Här sov vi över i en trevlig men något porös lerhydda.

På morgonen var det dags för återfärd till Sauraha efter frukost i den lilla runda matsalen. 

Att gå till bussen betydde för Pandap Nagar-borna, eller i varje fall för noshörningslängtande turister och deras guider, att klafsa barfota genom ett par bifloder till Reu och de mellanliggande sand/lerfälten. 

För att vara säkra på att inte missa någon morgonpigg tiger placerade vi oss på busstaket, eftersom bussen gick genom själva nationalparken den första halvtimmen. Ingen tiger syntes till men Kristin var glad ändå. Det är trevligt att vara i djungel.

På cykel i Chitwan

Jag tar tillbaka det där om att de Chitwanska hotellägarna inte skickar ut en på hälsovådliga utflykter från förra inlägget. Idag bestämde Kristin och jag oss för att hyra cyklar och se oss om lite i de omgivande byarna. Inga som helst problem, hotellägaren ordnade snabbt två cyklar som till och med såg relativt moderna ut. Sedan ritade han en liten karta över byn Sauraha där vi bor. It's a very good map! Konstaterade han stolt när kartan var klar. Sedan skrev han sitt mobilnummer på baksidan och skickade iväg oss åt riktningen där det enligt honom skulle finnas "tharu village", alltså gammal by med tharukultur.

Det var nog verkligen en mycket bra karta, men eftersom vi mestadels rörde oss utanför dess område var den tyvärr inte till så stor hjälp. Någon enskild traditionell by hittade vi nu inte längs de gropiga vägarna och cyklarna visade sig strax ha fruktansvärt obekväma sadlar, men vi fick se många exempel på jordbruket på Terais lågland, som står för större delen av Nepals livsmedelsproduktion. 

Ett och annat tharuhus byggt av lera och säv och med handavtryck i glada färger såg vi också. 

En glad militär i en korsning som sett vår förvirrade cykelturs första halvtimme tipsade oss om en tur som skulle ta oss genom några fler byar och sedan tillbaka till Sauraha igen. Tack vare honom blev det hela en lagom förmiddagsrunda och gjorde att vi kom inrullandes över bron och förbi Shivatemplet i kartans nedre hörn lagom till lunch.

Sedan blev det lite mer krokodilsightseeing längs Raptifloden. 

Hotel Rhino Land

Fem och en halv timme med turistbuss från Kathmandu ligger Chitwan National Park. Att helt plötsligt befinna sig i subtropiskt klimat med sommarvärme bland elefanter är en stor kontrast till Langtangs jakar och minusgrader, och rätt så skönt. Vi bor på trevliga Hotel Rhino Land i turistbyn Sauraha precis utanför parkentrén. Det märks att besökarna här är av en annan sort än uppe i bergen, och kanske också att hotellägarna är på ett annat sätt. Istället för att erbjuda en natt i ett dragigt skjul och uppmuntra folk att gå på hälsovådliga strapatser på egen hand får man här rena och snygga rum med eget badrum, guidad visning av turistbyn vid ankomsten och därefter sköter hotellet allt vad gäller bokning av guide för djungelvandring, elefantridning, jeepsafari eller vad nu turisten i fråga önskar. Känns lite ovant men gör inte så mycket, för om det är någonstans man kanske kan behöva en guide är det nog i en djungel med vilda elefanter, noshörningar, tigrar och krokodiler.

Vårat rum heter Tiger Den. Ganska ståtligt tycker jag.

Före byguidningen gick Kristin och jag på en egen tur. Då såg jag en ödla, en lång orm som åt upp någonting som skrek i hotellträdgården och en ståtlig dromedar.

På vår guidade kvällstur hälsade vi på de statliga elefantstallarna där det till exempel bodde en liten tremånaders babyelefant och en stor hanelefant som bråkat bort sin ena bete.

Liten elefant

 

Stor elefant

Tamelefanterna tas ut på bete i djungeln under dagarna med en elefantskötare på ryggen. Då kan de träffa andra, vilda elefanter och bråka, para sig eller bara hänga. Sen måste tamelefanterna hem och bli fastkedjade igen. Det gillar de inte. Tamelefanterna i Nepal tycker inte om människor, sa vår guide. Men de får speciellt elefantgodis gjort av ris, gräs och socker av sina skötare.

Sen såg vi solnedgången över Raptifloden, som utgör gräns mot själva nationalparken. Det låg en krokodil och slappade på udden men det kunde inte telefonen zooma in.

Mellanlandning

Det var riktigt skönt att ta en paus i Kathmandu efter trekkingen. Strejken gör att det är mindre trafik på vägarna och man kan till och med se lite blå himmel. Vi har passat på att uträtta diverse ärenden, tvättat kläder, lämnat tillbaka hyrda vandringsstavar, bokat vår nästa resa, turistshoppat i Thamel och flanerat på Kathmandus gator.

Nepaleserna verkar trots sin sexdagars arbetsvecka inte jobba speciellt mycket, för stup i kvarten är det en festival som ska firas eller så blir det val och då ska alla vara lediga i ett par dagar igen. Själva arbetet skiljer sig som ser ser ut också en hel del från hur man är van från Europa. Man kan till exempel sitta vid en vägkant och vänta på att någon ska vilja köpa ett par ylletights. Eller ta med sig sin badrumsvåg ut på trottoaren och låta förbipasserande väga sig mot en liten slant. Ibland får man ställa sig och svetsa lite på sin rikshaw.

Arbetssituationen för de mer europeiskt jämförbara yrkena verkar också vara ganska annorlunda. Det kanske kommer sig av att utrustningen inte är lika avancerad som i väst, men det ser mest ut som att folk står och påtar. Om någon reparerar en väg ser man inga stora slagborrar och vägmaskiner, man ser ett par typer stå och påta lite med en hacka. Sedan kanske man måste röka. Eller gå hem och äta en stund. Det verkar i alla fall ganska sunt ostressigt.

Vi är inte heller så stressade fast Nepaltiden börjar gå mot sitt slut utan tar det mest väldigt lugnt just nu.

Kristin övar nepali

Väggdekoration på Himalayan Guesthouse

Imorgon är det dags för val. Då kommer hela Nepal lägga ner vad det verkar. Vår vandrarhemsvärd menar på att varken telefoner eller internet kommer vara igång, vilket jag dock har lite svårt att tro. Fast å andra sidan är allting möjligt i Nepal. Tillexempel är det inga problem att blanda politik och religion, trots att det största partiet här är kommunistiskt. Och om jag förstår denna valsedel korrekt, som är förifylld till solpartiets fördel, ska man markera med en svastika vilket parti man önskar vinna. Världen är lite annorlunda här på andra sidan jorden.

Svastikan är en gammal hinduisk solsymbol

Langtangtrekken

Norr om Kathmandu, nära gränsen till Tibet, ligger Langtangdalen omgiven av höga, snöklädda Himalayaspetsar. Den högsta toppen heter Langtang Lirung och är 7227 meter hög. Guideboken beskriver Langtang som en plats som besöks av betydligt färre turister än de stora trekkingrutterna Everest och Annapurna. När man trekkar på dessa ställen är det, enligt Kristins nepalesiske vän från Changu, som att vandra i en pågående festival. Samtidigt beskrivs Langtangdalen vara en relativt lindrig trekking för nybörjare och dessutom bor det både snöleopard och röd panda i skogarna. Det fanns helt enkelt väldigt många anledningar att välja Langtang.

Dag 1: 2013-11-08. Kathmandu - Syabru Besi

Att åka 13 mil i Sverige tar oftast inte åtta timmar ens med buss. Det gör det i Nepal. I varje fall när bussen stannar i varje by och närhelst någon i vägkanten vinkar och ska ha upp både sin farmor och tre säckar med ris på busstaket. Vägen slingrar och sicksackar sig uppåt från Kathmandu, och är som tur är ganska platt och asfalterad till största delen, förutom på vissa bergssidor där monsunen dragit med sig det mesta och chauffören får bussen att trippa på tå för att inte den också ska rasa ner i stupet nedanför.

Vandrarhemsvärden på Himalayan Guesthouse som bokade plats på bussen knep de bästa sätena längst fram åt oss, så vi fick en ändå förhållandevis bekväm resa i den glada Tata-bussen. Kristin fick dock ha en liten farbror i knät de sista timmarna. Vid halvfemtiden kom vi fram till byn Syabru Besi, som är utgångspunkten för vår och flera andra trekkingrutter.

Dag 2: 2013-11-09. Syabru Besi - Lama Hotel

De första timmarna av vår trekking hamnade vi inbakade i en tysk gruppresa. Till sist skakade vi dem av oss. Vandringsleden följer floden Langtang Khola uppströms och idag gick vägen genom skog av bambu, rhododendron och olika lövträd. Ibland slingrar stigen sig fram relativt plant men oftast är det backe upp och backe ner som gäller. Ibland så jävla mycket backe upp. Då gick det trögt. 

På sina ställen skymtade Langtangtopparna fram över skogen.

Jag var ändå nöjd med beslutet att bära min egen packning. Även om bärarna tjänar mer inom turistbranschen än om de skulle jobbat för någon byggfirma i Kathmandu känns det fel. Bärarna är ofta uselt klädda och kånkar på två eller tre stora backpackerryggsäckar var upp i bergen med turisternas dyra märkesvaror, och det är en syn som skär sig för mig.

Vid tretiden på eftermiddagen nådde vi Lama Hotel på drygt 2400 meters höjd, en liten anhopning av enkla vandrarhem i en solbelyst glänta. Där stannade vi för natten på lilla familjeägda Tibet Guesthouse 

I familjens hus, som syntes från vårt fönster, fanns ett kök för familjen och ett rum med spis, bänkar och bord där trekkingturister, bärare och guider trängdes i värmen. Så fort solen försvinner blir det svinkallt i bergen.

Dag 3: 2013-11-10. Lama Hotel - Gumba

Efter frukost i köket på morgonen var det dags igen. Luften kändes kall och tunn och eftersom det var lite molnigt och solen inte nådde ner i dalen så många timmar var dagen rätt kylig. Landskapet förändrades och idag vandrade vi mesta tiden bland låga buskar och jakbetesmarker, fortsatt uppåt naturligtvis...

Vissa bärare har verkligen galet tunga packningar. En del ser ut att vara skolungdomar på max femton år i stadskläder, chinos och lågskor. Andra är påtagligt fattiga och går i trasiga, tunna kläder, barfota i flipflops i kylan. För den som själv funderar på att vandra i Nepal, och inte själv vill bära sin packning: snälla, se till att den som gör det åt dig inte är ett barn, och åtminstone har skor på fötterna!

Vissa uppförsbackar släpade jag mig mer eller mindre upp för, men sedan kunde belöningen bli en sånhär vy.

Idag kom vi upp på ungefär 3700 meters höjd. Ända här uppe kan man uppenbarligen odla blomkål. 

Vi stannade över natten på Pema Guesthouse i Gumba, en liten bit innan man kommer fram till själva byn Langtang.

Dag 4: 2013-11-11. Gumba - Kyanin Gumba

Natten i Kristins och mitt ouppvärmda, dragiga rum var iskall. Det började blåsa hårt under natten och brädväggen hade nästan centimeterstora springor på sina ställen. När vi, iklädda nästan alla våra medhavda kläder, kikade ut för att äta frukost var det frost på marken och det såg ut som att snön halkat ned lite från bergstopparna.

När vinden avtog blev det fort en strålande vandringsdag. Himlen var oförskämt blå, solen gassade och Himalayatopparna lyste bländvita. Vi passerade många Mani-murar - murar uppbyggda av stenar med ingraverade mantran. 

En liten vattendriven bönekvarn stod också och spred välgörande mantran med vinden.

Sista biten fick vi draghjälp av varsin liten guide som med bestämda steg visade vägen.

Så var vi till sist framme vid Kyanin Gumba, Langtangtrekkens slutpunkt på 3860 meter. Här fikade vi på Dorje Bakery, ett ställe där var och en av de hembakta kakorna får högsta betyg av alla gäster jag pratat med inklusive mig själv och Kristin. Den som råkar ha vägarna förbi Kyanin Gumba får inte missa dem. 

Efter att ha rullat ut våra sovsäckar i det relativt välisolerade, eller i varje fall vindtäta, rummet på Norling Guesthouse besökte vi Kyanins gumba, alltså byns buddhistiska meditationssal. Förutom den finns i byn också en liten välkänd jakostfabrik. 

Dag 5: 2013-11-12. Langtangdalen

Någonstans utanför Kristins och min karta vid dalens slut ligger en utsiktspunkt som heter Langshisha Kharka. Vår vandrarhemsvärd Pema från Gumba uppskattade att det nog kunde ta tre timmars fortsatt vandring i Langtangdalen att nå dit. En liten lagom dagspromenad fram och tillbaka tänkte Kristin och jag och traskade iväg framåt förmiddagen.

Himlen var som vanligt löjligt blå och Langtang Khola skimrade vackert.

Efter ett par timmars vandring frågade vi en pausande bärare hur många timmar det var kvar till Langshisha Kharka. Kanske två timmar, blev det lite nedslående svaret. Men vi tänkte att kliver vi på lite fortare ska vi nog hinna.

Dalen fortsatte att vara bedårande medan vi gjorde vårat bästa att promenera snabbt och inte ta så mycket kort. 

När vi gått någon timme till utan att den vackra dalen visade något tecken på att ta slut frågade vi en förbitrekkande fransman om han kunde tänkas veta hur långt det var kvar till Langshisha Kharka. Kanske två timmar, svarade också han precis som bäraren för mer än en timme sedan. Kristin och jag, som nu gått i fyra timmar uppenbarligen utan resultat, konstaterade att det nog var läge att vända hem igen. 

Nu gjorde det inte så mycket, för dalvandringen var vacker även utan kända utsiktspunkter och Langtang Lirung pustade effektfullt ett snömoln för oss när vi vände tillbaka mot Kyanin Gumba. 

Dag 6: 2013-11-13. Kyanin Ri.

När man nu vandrat nästa 4000 meter uppåt och har fått en slemmig förkylning på köpet, är det då värt att klättra flera mödosamma timmar till upp i icke-luften för att kunna se de omkringliggande bergen lite bättre? JA! Ropar alla hurtiga äventyrstrekkers och plågar sig till utmattning upp på olika toppar runt Kyanin Gumba.

Själv siktade Kristin och jag in oss på lilla Kyanin Ri, som trots att den bara ser ut som en liten nätt uppförsbacke är betydligt högre än så.

Halvvägs upp fick jag ett utbrott på allt vad höga berg, snor och storasystrar hette, marcherade vildsint ned och lade mig i min sovsäck för att kurera min ilska och förkylning med sömn och ljudbok tills Iphonebatteriet tog slut.

En bra bit äppelpaj och te på underbara Dorje Bakery fram på eftermiddagen när Kristin pallrat sig ned från sitt berg hjälpte också till. Det ska ju vara trevligt när man för en gångs skull är i Himalaya.

Dag 7-8. 2013-11-14/15. Kyanin Gumba - Syabru Besi

Längtan efter en dusch, en hårtvätt och rena kläder började kännas allt mer påträngande, och idag började vår nedstigning mot civilisationen.

Det var en konstig känsla att med glada ben vandra i en enda lång nedförsbacke hela dagarna. Hade jag verkligen gått hela den här vägen åt andra hållet? Det som tagit tre dagar på uppvägen tog bara två dagar nedför, och jag kunde njuta av vandringen och naturen som börjat få vackra höstfärger. Det blir det dock inga bilder på eftersom den ynka solcellselen i bergen inte räckte till att ladda min mobil. Istället kommer här en egenkomponerad teckning av en jak, mitt nya favoritdjur.

Tillbaka i Syabru Besi firade vi med te och chokladkaka på en solig bageriveranda.

Dag 9. 2013-11-16. Syabru Besi - Kathmandu

Att åka 13 mil tar oftast inte elva timmar ens i Nepal. Bara om det är val om tre dagar och hela landet står stilla i strejk och inga bussar går.

Vi hittade, eller blev rättare sagt hittade av, tre trekkare på vårt hotell som liksom vi ville ta sig tillbaka till Kathmandu och som hade fått tag på en jeep med förare för fem passagerare. Att åka på vägarna i strejktider kan vara farligt fick vi veta, och blev efter ett par kilometer stoppade av en militär som inte ville låta turistjeeparna fortsätta innan vägen var konstaterad säker. Det blev den efter ett par dryga väntetimmar.

Väl på väg igen fick vi stanna vid upprepade tillfällen eftersom vägen blockerades av stora folkmassor i demonstrationståg för det ena eller andra partiet.

Ingen jag pratat med har kunnat förklara för mig vad strejken egentligen går ut på. Uppståndelsen var i vilket fall väntad och kommer pågå fram till valet den nittonde november då allt väntas lugna ned sig igen. Turistverksamheten är undantaget strejken och när vi till sist kom fram till Thamel på kvällen såg där ut precis som vanligt med sina souvenirbutiker och restauranger välkomnande upplysta. Möjligtvis lite mindre trafik än vanligt eftersom taxichaufförerna också strejkar.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det hela var en ojämförbar upplevelse. Alla berg jag kommer se hädanefter kommer te sig som små kullar. Jag kommer troligen aldrig i mitt liv svettas så mycket som jag gjorde under mina dagliga sju-åttatimmars trekkingpass och jag kommer antagligen och förhoppningsvis aldrig mer vara utan möjlighet till dusch och hårtvätt under mer än en veckas tid. Trots att vi varken träffade på röd panda eller snöleopard var naturupplevelsen oslagbar, och vi såg istället tjusiga gråa apor, små Himalayaekorrar och konstiga fåglar av olika slag. Jag hoppas att jag kommer kunna laga lika god dal bhat och chowmein (nepalesisk nudelrätt) som de vi åt på vandrarhemmen i bergen varje dag, även om det ska bli skönt att gå på restaurang i Thamel ikväll och äta vegetarisk burgare, pommes frites och dricka en öl som omväxling.
                                                                                                                 

Nu väntar ett par lugna dagar på vårt vandrarhem på Freak Street tills våra unkna trekkingkläder blivit tvättade och vi har fått lite koll på läget inför nästa resa.