Kopan Monastery

På förmiddagen förra onsdagen knölade Kristin in sig själv och sin backpackeryggsäck i en av Kathmandus otaliga små skraltiga taxibilar och försvann. Hon skulle på tiodagarskurs i tibetansk buddhism och meditation på Kopan Monastery femton kilometer från Kathmandu. Jag fick ett sms på kvällen att hon nått fram och sedan blev det tyst. Några dagar gick och jag fick ett sms från våra föräldrar - visste jag kan hända hur det gått för Kristin? Jag svarade att hon gått i kloster och tänkte att vi får vänta och se. När tio dagar av tiodagarskursen gått och jag fortfarande inte hört något började jag fundera på om jag eventuellt skulle rycka ut på en liten räddningsmission för att leta upp min syster, men jag hade svårt att föreställa mig att något farligt skulle ha hänt. Buddhistiska munkar och nunnor är varken kända för att överfalla, råna eller misshandla västerländska turister vad jag vet. Till sist kom ett litet mail som Kristin skickat från ett internetkafé - hon hade lyckats spärra sin egen mobil och gått i ofrivillig retreat under hela kursen. Det verkade dock inte ha gått någon nöd på henne och hon tänkte bli kvar på Kopan Monastery ett tag till.

Idag åkte Kerstin och jag dit och hälsade på. Klostret ligger högt uppe på ett berg med utsikt över dalen och Kathmandu. Munkarna och nunnorna tillhör Dalai Lamas falang och statyer och bilder av medkänslans bodhisattva Chenrezig, som Dalai Lama anses personifiera av hans anhängare, fanns på många ställen. 

Det var skönt att andas lite ren bergsluft som omväxling, speciellt eftersom jag inbillar mig att mina luftvägar börjat sota igen i Kathmandus diesel- och dammdimma. Munkarna och nunnorna kändes avslappnade och glada på ett skönt sätt och överallt sprang det småmunkar i foppatofflor som också verkade nöjda med tillvaron.

Jag glömde minneskortet till kameran hemma men fina bilder finns på Kerstins blogg: www.kerstinade.wordpress.com

Pashupatinath och Boudhanath

Det största hinduiska templet i Nepal heter Pashupatinath och är tillägnat en av guden Shivas alla emanationer. Det ligger ungefär en halvmil från centrala Kathmandu vid en en liten flod. Själva templet får bara hinduer gå in i, men som turist är man välkommen att besöka tempelområdet.

Vid avsatser vid floden brinner ständigt likbål. Att få sin aska strödd i flodens vatten tros befria en från det eviga kretsloppet av liv och död, och att bada i vattnet anses helande av hinduer. På tempelområdet ska det också finnas platser ditt anhöriga tar den döende för att leva sina sista dagar.

Nära templet finns också ett äldreboende som till hälften finansieras av staten och till hälften av Moder Theresas Stiftelse. Som "two nurses from Sweden" fick Kerstin och jag tillträde till äldreboendet, men det var inte tillåtet att fotografera på området. Många äldre syntes sköta sig själva och såg ut att ha det ganska bra. En grupp äldre kvinnor satt och skalade potatis och rökte längs med husväggen, andra sköljde upp kläder eller tvättade håret vid kranarna på gården. Det fanns också en avdelning för dem som inte kunde klara sig på egen hand - och där var misären tydlig trots Moder Theresa-systrarnas insatser.

På tempelområdet bodde även en massa apor, som delvis verkade överleva genom att norpa frukt från förbipasserande turister. Förutom aporna trängdes också försäljare, tiggare och hinduiska guruer bland turisterna för att tjäna ihop till sin Dal Bhat.

Vi lämnade tempelområdet ganska fort och styrde istället stegen mot den andra stora buddhistiska stupan i Kathmandu - Boudhanath, som ligger kanske en halvtimmes promenad från Pashupatinath. Idag var det en av de viktigaste dagarna i Dasainfestivalen, och på många ställen i Kathmandu kunde man se sånahär festliga gungor uppställda för barnens skull. Att gunga och flyga drake verkar vara något som görs just under högtiden, och inte någon annan gång under året. 

Man får fota fort, barnen är blixtsnabba på att se vad som händer och kommer springande för att få pengar...

Som avslutning på utflykten kom vi till den vackra stupan Boudhanath. Trots att den buddhistiska helgedomen kantas av souvenirshoppar är området lugnt, rent och avkopplande och vi gick ett varv runt stupan medan munkarna mässade rogivande mantran.

Bhaktapur

Från början var det sagt att Kerstin och jag skulle följa med vår värd Pramila till hennes familj i Gorkha och fira Dasain-festivalen över helgen, men eftersom det är så svårt att få tag i transport just under festivalen blev det så att vi fick stanna hemma i huset i Kathmandu medan Pramila, hennes son Abik och Prem åkte. Det är svårt att säga hur många som bor i Kathmandu, som är en hyfsat liten stad till ytan, men 2012 beräknades antalet invånare vara nästan en miljon. Klart är i alla fall att under festivalen lämnar de allra flesta huvudstaden för att åka hem och fira Dasain, och eftersom de flesta nepaleser inte äger egen bil blir snabbt alla taxibilar och minibussar som står till buds fullbokade. Jag tycker ändå att det är ganska skönt att vara kvar. I morgon kommer ett okänt, sorgligt stort antal getter offras till Durgagudinnans ära i de hinduiska hushållen, och sedan äter man köttet under festivalen, så jag är ganska nöjd med att få stanna hemma och passa på att smyg-göda Pramilas utsvultna hund i stället.

Laiki

Idag åkte vi till grannstaden Bhaktapur, som är känd för sitt vackra torg, Durbar Square, som uppfördes på 1700-talet med tempel, palats och skulpturer. Nepal bestod på den tiden av en mängd små kungadömen där regenterna i stället för att kriga tävlade i att bygga så magnifika byggnader som möjligt. Staden i sig är också mycket vacker med medeltida tegelhus och träsniderier.

Bhaktapur är också känt för vackra konsthantverk: trä- och stensniderier, krukmakeri och konstmåleri.

Det var otroligt skönt att slippa bort från Kathmandus dammiga, larmande och överhopade gator. Kerstin och jag andades ut på en takterrass med utsikt över ett annat av Bhaktapurs vackra torg medan vi åt King's Curd - traktens egna söta, syrliga yoghurt som var väldigt god.

Dal Bhat

I Nepal äter man nationalrätten Dal Bhat - linser med ris - minst två gånger om dagen. Riktiga nepaleser stiger upp klockan fem och äter sin första portion. Själva vältrar Kerstin och jag oss inte upp från våran madrass förrän klockan sju och bjuds då i regel på en mugg nepalesiskt te och tre rostade brödskivor. I kantinen på Green City Hospital äter vi sedan våran Dal Bhat-lunch, för mindre än 100 rupier per portion - typ 7 kronor. Sedan går man hem och bjuds på sitt Dal Bhat-kvällsmål framåt sju-åttatiden. Hur mycket jag än faktiskt uppskattar rätten (som i regel är väldigt god och vällagad) är det ganska gott med andra smaker emellanåt. Det tycker också Miriam från Tyskland, som varit i Nepal en vecka längre än mig, så igår åkte vi till Thamel med gott resultat. Kerstin hittade till och med pepparstek på menyn.

Eftersom el är så dyrt och produktionen så låg i Kathmandu finns det ingen gatubelysning. När det blir mörkt, ungefär klockan sex på kvällen, blir gatorna strax kolsvarta. Bara affärernas skyltar på turistgatorna syns i mörkret.

Green City Hospital

Sjukhuset är nästan tomt på patienter. Det är den fjärde dagen av Dasainfestivalen och Kathmandu börjar tömmas på folk eftersom alla åker hem till sina hemorter. Ingen vill vara på sjukhus. Igår var det i varje fall min första dag. Jag satt fyra timmar på sjukhusets akutintag och pratade med läkare, sjuksköterskor och nittonåriga Miriam från Tyskland som ska börja studera till läkare. Vi hade en patient den första halvtimmen med misstänkt malaria som snabbt flyttades över till den nästan lika tomma medicinska avdelningen. En man som åkt sex timmar med buss för att ta sig till sjukhuset låg och väntade på en brits när jag började mitt pass. Han hade brutit båda benen i en trafikolycka en månad tidigare och opererats på sjukhuset. Efter en snabb tur till röntgen fick han åter lägga sig och vänta på att hans läkare, som inte skulle börja förrän klockan fyra på eftermiddagen, skulle komma och titta på bilderna.

I

På Green City Hospitals akutmottagning

I söndags hade sjukhuset fest för att fira in Dasainfestivalen. Det var ett bra sätt att starta sin volontärplacering. Pramila var där liksom sjukhusets andra administratörer, advokaten, läkarna, sjuksköterskorna och övrig personal. Det hela började ganska formellt med någon form av tacktal till sjukhusets chefer och läkare på nepalesiska som följdes av ännu fler tal från dessa chefer och läkare, men strax därefter gick det hela över i disko á la Kullaberg (för er som vet). Alla dansade, från överläkare till sängtransportörer. Själv vinglade jag omkring en sväng, naturligtvis en halvmeter längre än alla andra, och Kerstin skakade också loss på dansgolvet tillsammans med en av sjuksköterskorna.

Imorgon blir det troligen ännu en lugn dag på Green City Hospitals akutintag.

Familjen Thapa

Nu har jag flyttat in hos min värdfamilj. Jag och min medvolontär Kerstin delar ett rum hos Ms Pramila Thapa som har ett vackert hus i norra Kathmandu. Pramila, som var med och startade Green City Hospital där vi ska jobba, jobbar numera med sjukvårdsutbildning i en annan del av Nepal och är bara i sitt hus i Kathmandu emellanåt. Hennes man, mr. Thapa, ar en FN-soldat som sedan tre månader är stationerad i Kongo. Han ser ut som en indisk filmstjärna på fotografierna som fyller de flesta av väggarna i huset. Pramilas son studerar och bor också på annan ort, vilket innebär att vi mest har kontakt med Prem, som tar hand om hus och familj när mr. Thapa är borta. Alla är väldigt trevliga. Pramila, som kom insusande på kortvisit igår försöker ta hand om oss inneboende mellan sina två jobb och möten med vänner och kollegor.

Pramila och Kerstin

Nu har den största hinduiska festivalen, Dasain, börjat. Den firas i tretton dagar och handlar kortfattat om det godas seger över det onda, har jag fått det berättat för mig. Festivalen firas tillsammans med familjen och de sista tre dagarna är de viktigaste. Då ska Kerstin och jag få följa med Pramila till hennes hemstad, Gorkha, och delta i firandet tillsammans med hennes familj. Det blir nog en upplevelse, inte minst eftersom jag hört det ryktas att slakt av offerdjur är en del av ceremonin.

Gatudjur och Swayambhu

Gatuhundarna i Kathmandu ser snälla ut. De ligger, springer och står lite varstans och det är konstigt att de inte blir överkörda i kaoset av tutande bilar, minibussar, mopeder, cyklar, rickshaws och gående som alla försöker ta sig fram efter eget huvud på de trånga, dammiga gatorna. Hundarnas små tassar påminner mig om den lilla kattungen som på andra sidan jorden myser med sambo-Jimmy i lägenheten i Göteborg och det gör mig ledsen att veta  att ingen bryr sig om de magra hundarna med de sorgsna ögonen.

Å andra sidan vet jag samtidigt att det också finns massor av barn i Kathmandu som inte någon heller bryr sig om och som måste tigga för sin överlevnad, även om jag inte har sett någon än. Igår höll jag mig i närheten av mitt hotell, Hotel Tenki, som ligger i turistdelen av Kathmandu, Thamel. Här är gränderna fyllda av backpackers och kantas av ett myller av trekkingbyråer, hotell, kaféer och småaffärer där man kan köpa hippiekläder och souvenirer.

Idag var Kerstin och jag och vår guide Bijaya vid Swayambhu, eller Monkey Temple som det också kallas. Det är en gammal buddhistisk helgedom, en så kallad stupa, med en vacker historia bakom sig.

Legenden säger att Kathmandudalen från början var en stor sjö. Ett förbipasserande helgon slängde ner ett lotusfrö i vattnet så att det i mitten av sjön började växa en gigantisk lotusblomma. En tid därefter bestämde sig bodhisattvan Manjushri för att göra Kathmandudalen beboelig för människor, och klöv itu ett av de omgivande bergen med sitt svärd så att vattnet rann ut. Något tusental år senare började den dåvarande kungen bygga in lotusblomman för att skydda den, och på  det viset påbörjades bygget av det som nu är Swayambhu.

Aporna som bor på, runt och i Swayambhu får mat och vatten. De är kända för att norpa åt sig det ena och det andra från stupand besökare. Idag var de tydligen ganska lugna eftersom det regnade emellanåt så de hängde mest för sig själva inne bland träden.

Utsikt på väg ner från Swayambhustupan

Bodhisattvan Avalokiteshvara.