Pokhara

Alla nepaleser jag träffat har förutsatt att jag ska besöka Pokhara, vilket jag faktiskt inte hade tänkt från början. Hippiesarna hittade till den lilla basaren vid den stora sjön på 60-talet, och numera sträcker turiststadsdelen Lakeside ut sig längs med strandkanten och den lilla orten har blivit en stad med universitet och affärskvarter. Pokhara är också utgångspunkten för många av de mest populära trekkingrutterna i Nepal.

Nu är vi i varje fall här och har utforskat strandpromenaden där dieselaggregaten brummar om kvällarna för att förse barerna och restaurangerna med el när strömavbrotten sätter in. 

Igår klättrade vi upp på kullen på andra sidan sjön där det ligger en buddhistisk stupa med Himalayautsikt. För att komma dit hyrde vi båt och roddare som tog oss över till södra sidan av sjön i soluppgången.

Att ha flytväst på en precis vindstilla sjö i en stabil träbåt kändes nästan lite löjligt efter att ha åkt urholkad trädstam i en krokodilflod utan några som helst säkerhetsanordningar, men båtturen var ändå trivsam. Överlag känns Pokhara som den mest västinspirerade platsen jag varit på hittills. Det finns exempelvis både papperskorgar och återvinningsbehållare för plastflaskor längs gatorna och vägen upp till stupan var tydligt skyltad. 

Väl uppe åt vi frukost med sjöutsikt och tittade på när molnen lättade runt Himalayatopparna. Runt Pokhara finns massor av bjässar.

Kristin försökte teckna gigantiska berg i ett mycket litet block.

Själva stupan är en av ett åttiotal World Peace Stupas i världen. De har byggts på initiativ från en japansk buddhist som upplevt bombningen av Hiroshima och vill uppmuntra till fred i världen. 

Hemvägen gick ned för andra sidan av berget till stadsdelen Damside där vi poserade på foton för indiska turister och besökte en grotta och ett underjordiskt vattenfall. Tillbaka i Lakeside fikade vi på ett av de otaliga kaféerna. Jag te och utsökt chokladkaramellkaka, Kristin banan- och ananassmothie.

På kvällen åt vi middag med Kerstin, som nu volontärat färdigt på sin hälsoklinik i Chitwan där hon befunnit sig sedan början på november och nu också anlänt till Pokhara.

De senaste åren har Pokhara blivit ett välkänt centrum för paragliding, och i Lakeside finns närmare 20 olika paraglideföretag. En tur på 20-30 minuter kostar 8500 rupier, typ 560 kronor, så lika bra att passa på tänkte jag. Varken Kristin eller Kerstin var intresserade av att flyga med mig så i morse åkte jag med fem andra uppspelta nybörjar-glidare upp på utkiksberget Sarankot som är ungefär 1400 meter högt. "Blir du lätt åksjuk?" frågade receptionisten innan vi åkte. "Nej" svarade jag och glömde för stunden bort att jag de senaste åren inte kunnat åka Farfars bilar på Liseberg utan att vilja kräkas efteråt.

Tillsammans med en hel flotta paraglidare seglade vi runt ovanför Pokhara, stundtals tillsammans med nånslags stor rovfågel som verkade tycka det var roligt att få sällskap. Det var en väldigt bekväm och rofylld upplevelse. Förutom att jag mådde så jävla illa. Medan min indiske pilot med nitton års erfarenhet elegant styrde undan nybörjarglidarnas okontrollerade fallskärmar kunde jag sitta tillbakalutad i min luftfåtölj och i lugn och ro ägna mig åt att fotografera och parera små och stora vågor av åksjuka. Bilder kommer på Facebook längre fram.

 

Paragliding över Pokhara. Fast när jag flög var det inte så molnigt.

Nu börjar det kännas som att jag gjort och sett det mesta och lite till av det jag tänkt i Nepal, och det är ju tur eftersom min tid här börjar gå mot sitt slut. Imorgon åker Kristin och jag tillbaka till Kathmandu där jag ska tvätta och packa om en sista gång. För istället för att åka hem tillsammans med Kristin den sjätte december, som det var tänkt från början, flyger jag på en tiodagarsresa till Bhutan på måndag. Fram till dess blir det några lugna dagar i huvudstaden.