Dag 1: 2013-11-08. Kathmandu - Syabru Besi
Att åka 13 mil i Sverige tar oftast inte åtta timmar ens med buss. Det gör det i Nepal. I varje fall när bussen stannar i varje by och närhelst någon i vägkanten vinkar och ska ha upp både sin farmor och tre säckar med ris på busstaket. Vägen slingrar och sicksackar sig uppåt från Kathmandu, och är som tur är ganska platt och asfalterad till största delen, förutom på vissa bergssidor där monsunen dragit med sig det mesta och chauffören får bussen att trippa på tå för att inte den också ska rasa ner i stupet nedanför.
Vandrarhemsvärden på Himalayan Guesthouse som bokade plats på bussen knep de bästa sätena längst fram åt oss, så vi fick en ändå förhållandevis bekväm resa i den glada Tata-bussen. Kristin fick dock ha en liten farbror i knät de sista timmarna. Vid halvfemtiden kom vi fram till byn Syabru Besi, som är utgångspunkten för vår och flera andra trekkingrutter.
Dag 2: 2013-11-09. Syabru Besi - Lama Hotel
De första timmarna av vår trekking hamnade vi inbakade i en tysk gruppresa. Till sist skakade vi dem av oss. Vandringsleden följer floden Langtang Khola uppströms och idag gick vägen genom skog av bambu, rhododendron och olika lövträd. Ibland slingrar stigen sig fram relativt plant men oftast är det backe upp och backe ner som gäller. Ibland så jävla mycket backe upp. Då gick det trögt.
På sina ställen skymtade Langtangtopparna fram över skogen.
Jag var ändå nöjd med beslutet att bära min egen packning. Även om bärarna tjänar mer inom turistbranschen än om de skulle jobbat för någon byggfirma i Kathmandu känns det fel. Bärarna är ofta uselt klädda och kånkar på två eller tre stora backpackerryggsäckar var upp i bergen med turisternas dyra märkesvaror, och det är en syn som skär sig för mig.
Vid tretiden på eftermiddagen nådde vi Lama Hotel på drygt 2400 meters höjd, en liten anhopning av enkla vandrarhem i en solbelyst glänta. Där stannade vi för natten på lilla familjeägda Tibet Guesthouse
I familjens hus, som syntes från vårt fönster, fanns ett kök för familjen och ett rum med spis, bänkar och bord där trekkingturister, bärare och guider trängdes i värmen. Så fort solen försvinner blir det svinkallt i bergen.
Dag 3: 2013-11-10. Lama Hotel - Gumba
Efter frukost i köket på morgonen var det dags igen. Luften kändes kall och tunn och eftersom det var lite molnigt och solen inte nådde ner i dalen så många timmar var dagen rätt kylig. Landskapet förändrades och idag vandrade vi mesta tiden bland låga buskar och jakbetesmarker, fortsatt uppåt naturligtvis...
Vissa bärare har verkligen galet tunga packningar. En del ser ut att vara skolungdomar på max femton år i stadskläder, chinos och lågskor. Andra är påtagligt fattiga och går i trasiga, tunna kläder, barfota i flipflops i kylan. För den som själv funderar på att vandra i Nepal, och inte själv vill bära sin packning: snälla, se till att den som gör det åt dig inte är ett barn, och åtminstone har skor på fötterna!
Vissa uppförsbackar släpade jag mig mer eller mindre upp för, men sedan kunde belöningen bli en sånhär vy.
Idag kom vi upp på ungefär 3700 meters höjd. Ända här uppe kan man uppenbarligen odla blomkål.
Vi stannade över natten på Pema Guesthouse i Gumba, en liten bit innan man kommer fram till själva byn Langtang.
Dag 4: 2013-11-11. Gumba - Kyanin Gumba
Natten i Kristins och mitt ouppvärmda, dragiga rum var iskall. Det började blåsa hårt under natten och brädväggen hade nästan centimeterstora springor på sina ställen. När vi, iklädda nästan alla våra medhavda kläder, kikade ut för att äta frukost var det frost på marken och det såg ut som att snön halkat ned lite från bergstopparna.
När vinden avtog blev det fort en strålande vandringsdag. Himlen var oförskämt blå, solen gassade och Himalayatopparna lyste bländvita. Vi passerade många Mani-murar - murar uppbyggda av stenar med ingraverade mantran.
En liten vattendriven bönekvarn stod också och spred välgörande mantran med vinden.
Sista biten fick vi draghjälp av varsin liten guide som med bestämda steg visade vägen.
Så var vi till sist framme vid Kyanin Gumba, Langtangtrekkens slutpunkt på 3860 meter. Här fikade vi på Dorje Bakery, ett ställe där var och en av de hembakta kakorna får högsta betyg av alla gäster jag pratat med inklusive mig själv och Kristin. Den som råkar ha vägarna förbi Kyanin Gumba får inte missa dem.
Efter att ha rullat ut våra sovsäckar i det relativt välisolerade, eller i varje fall vindtäta, rummet på Norling Guesthouse besökte vi Kyanins gumba, alltså byns buddhistiska meditationssal. Förutom den finns i byn också en liten välkänd jakostfabrik.
Någonstans utanför Kristins och min karta vid dalens slut ligger en utsiktspunkt som heter Langshisha Kharka. Vår vandrarhemsvärd Pema från Gumba uppskattade att det nog kunde ta tre timmars fortsatt vandring i Langtangdalen att nå dit. En liten lagom dagspromenad fram och tillbaka tänkte Kristin och jag och traskade iväg framåt förmiddagen.
Himlen var som vanligt löjligt blå och Langtang Khola skimrade vackert.
Efter ett par timmars vandring frågade vi en pausande bärare hur många timmar det var kvar till Langshisha Kharka. Kanske två timmar, blev det lite nedslående svaret. Men vi tänkte att kliver vi på lite fortare ska vi nog hinna.
Dalen fortsatte att vara bedårande medan vi gjorde vårat bästa att promenera snabbt och inte ta så mycket kort.
När vi gått någon timme till utan att den vackra dalen visade något tecken på att ta slut frågade vi en förbitrekkande fransman om han kunde tänkas veta hur långt det var kvar till Langshisha Kharka. Kanske två timmar, svarade också han precis som bäraren för mer än en timme sedan. Kristin och jag, som nu gått i fyra timmar uppenbarligen utan resultat, konstaterade att det nog var läge att vända hem igen.
Nu gjorde det inte så mycket, för dalvandringen var vacker även utan kända utsiktspunkter och Langtang Lirung pustade effektfullt ett snömoln för oss när vi vände tillbaka mot Kyanin Gumba.
Dag 6: 2013-11-13. Kyanin Ri.
När man nu vandrat nästa 4000 meter uppåt och har fått en slemmig förkylning på köpet, är det då värt att klättra flera mödosamma timmar till upp i icke-luften för att kunna se de omkringliggande bergen lite bättre? JA! Ropar alla hurtiga äventyrstrekkers och plågar sig till utmattning upp på olika toppar runt Kyanin Gumba.
Själv siktade Kristin och jag in oss på lilla Kyanin Ri, som trots att den bara ser ut som en liten nätt uppförsbacke är betydligt högre än så.
Halvvägs upp fick jag ett utbrott på allt vad höga berg, snor och storasystrar hette, marcherade vildsint ned och lade mig i min sovsäck för att kurera min ilska och förkylning med sömn och ljudbok tills Iphonebatteriet tog slut.
En bra bit äppelpaj och te på underbara Dorje Bakery fram på eftermiddagen när Kristin pallrat sig ned från sitt berg hjälpte också till. Det ska ju vara trevligt när man för en gångs skull är i Himalaya.
Längtan efter en dusch, en hårtvätt och rena kläder började kännas allt mer påträngande, och idag började vår nedstigning mot civilisationen.
Det var en konstig känsla att med glada ben vandra i en enda lång nedförsbacke hela dagarna. Hade jag verkligen gått hela den här vägen åt andra hållet? Det som tagit tre dagar på uppvägen tog bara två dagar nedför, och jag kunde njuta av vandringen och naturen som börjat få vackra höstfärger. Det blir det dock inga bilder på eftersom den ynka solcellselen i bergen inte räckte till att ladda min mobil. Istället kommer här en egenkomponerad teckning av en jak, mitt nya favoritdjur.
Tillbaka i Syabru Besi firade vi med te och chokladkaka på en solig bageriveranda.
Dag 9. 2013-11-16. Syabru Besi - Kathmandu
Att åka 13 mil tar oftast inte elva timmar ens i Nepal. Bara om det är val om tre dagar och hela landet står stilla i strejk och inga bussar går.
Vi hittade, eller blev rättare sagt hittade av, tre trekkare på vårt hotell som liksom vi ville ta sig tillbaka till Kathmandu och som hade fått tag på en jeep med förare för fem passagerare. Att åka på vägarna i strejktider kan vara farligt fick vi veta, och blev efter ett par kilometer stoppade av en militär som inte ville låta turistjeeparna fortsätta innan vägen var konstaterad säker. Det blev den efter ett par dryga väntetimmar.
Väl på väg igen fick vi stanna vid upprepade tillfällen eftersom vägen blockerades av stora folkmassor i demonstrationståg för det ena eller andra partiet.
Ingen jag pratat med har kunnat förklara för mig vad strejken egentligen går ut på. Uppståndelsen var i vilket fall väntad och kommer pågå fram till valet den nittonde november då allt väntas lugna ned sig igen. Turistverksamheten är undantaget strejken och när vi till sist kom fram till Thamel på kvällen såg där ut precis som vanligt med sina souvenirbutiker och restauranger välkomnande upplysta. Möjligtvis lite mindre trafik än vanligt eftersom taxichaufförerna också strejkar.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det hela var en ojämförbar upplevelse. Alla berg jag kommer se hädanefter kommer te sig som små kullar. Jag kommer troligen aldrig i mitt liv svettas så mycket som jag gjorde under mina dagliga sju-åttatimmars trekkingpass och jag kommer antagligen och förhoppningsvis aldrig mer vara utan möjlighet till dusch och hårtvätt under mer än en veckas tid. Trots att vi varken träffade på röd panda eller snöleopard var naturupplevelsen oslagbar, och vi såg istället tjusiga gråa apor, små Himalayaekorrar och konstiga fåglar av olika slag. Jag hoppas att jag kommer kunna laga lika god dal bhat och chowmein (nepalesisk nudelrätt) som de vi åt på vandrarhemmen i bergen varje dag, även om det ska bli skönt att gå på restaurang i Thamel ikväll och äta vegetarisk burgare, pommes frites och dricka en öl som omväxling.
Nu väntar ett par lugna dagar på vårt vandrarhem på Freak Street tills våra unkna trekkingkläder blivit tvättade och vi har fått lite koll på läget inför nästa resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar