Djungelvandring

Det finns flera olika sätt att utforska Chitwans djungel på. Antingen hyr man plats i en jeep och dundrar iväg på safari en halv- eller heldag. Då kan man, om man har en väldig tur, få se tiger på nära håll utan att bli uppäten. Man kan också hyra en plats på en elefant och gunga omkring i nationalparken ett par timmar. Då kommer man nära noshörningarna utan att de trampar ihjäl en. Nackdelen med de här två alternativen är att i stort sett alla andra djur flyr in i djungeln så fort de hör elefanten eller jeepen, så vill man ha lite mer av en naturupplevelse väljer man att gå på djungelpromenad istället, och hoppas att noshörningarna och tigrarna håller sig lite sådär lagom långt bort. Då måste man han sällskap av två guider med träkäpp, något som känns ganska rimligt i sammanhanget.

Kristin och jag valde att göra en flerdagars djungelvandring. För att nå själva nationalparken måste man korsa krokodilfloden Rapti, och därför började turen med någon halvtimmes kanotfärd nedåt floden i gryningen.

Nepal, och speciellt Chitwan, är något av ett paradis för ornitologer och på våran tur såg vi till exempel påfåglar, hägrar, storkar, skarvar och en liten turkosskimrande kungsfiskare.

I det höga elefantgräset gömmer sig noshörningarna, och väl på andra sidan tog det inte någon lång stund innan vi fick syn på en. Tyvärr blir det inga djurbilder på bloggen, de fick Kristin stå för eftersom hon har mycket bättre zoom på sin kamera.

När vi tog frukost- och djurspaningspaus någon timme senare dök det upp en leopard. Även om det finns fler leoparder än tigrar i nationalparken syns de nästan aldrig till eftersom de är otroligt skygga, så både Kristin och jag och våra guider jublade.

Efter ett par ytterligare timmars vandring, då vi till exempel såg örn, apor och tusen olika fjärilar och gigantiska insekter i djungelfärger, var det dags för lunch- och sovrast.

På eftermiddagen kom vi fram till Lhami Tal, långa sjön, där det bland annat bodde vildgrisar och krokodiler. 

I djungeln, som förutom elefantgrässlätter och salträdsskog även bitvis består av regnskog, finns det eleganta träd med lianer på. 

När mörkret faller måste alla lämna nationalparken, och vi kanotade över till byn Gargai där vi stannade över natten.

Dagen därpå började vackert med en dimmig morgonpromenad och stora vildsvin, vitprickiga hjortar och ännu mera apor som passerade förbi snabbare än någon hann ta upp kameran. 

Vi gjorde pauser på ett par strategiska platser och spanade efter tiger, dock utan resultat. Däremot gled det förbi ytterligare en noshörning som en stor tyst skugga i djungeln. Vi kunde höra något stort prassla och frusta dovt vid sidan av stigen när vi klev genom ett fält av elefantgräs, björn gissade guiderna, men vi såg den inte.

Mot slutet av dagen vadade vi över den grunda floden Reu till den lilla byn Pandap Nagar. Byn består av små låga hus byggda på traditionellt sätt av elefantgräs, lera och bambu och människorna livnär sig på fiske och sina små jordbruk som de hela tiden måste försvara mot djungelns djur. Noshörning och hjort tar sig lätt över floden för att beta på åkrarna, och för inte så länge sedan blev fjorton bybor dödade av en vildelefant som upprepade gånger behövde motas bort från grödorna. 

Här sov vi över i en trevlig men något porös lerhydda.

På morgonen var det dags för återfärd till Sauraha efter frukost i den lilla runda matsalen. 

Att gå till bussen betydde för Pandap Nagar-borna, eller i varje fall för noshörningslängtande turister och deras guider, att klafsa barfota genom ett par bifloder till Reu och de mellanliggande sand/lerfälten. 

För att vara säkra på att inte missa någon morgonpigg tiger placerade vi oss på busstaket, eftersom bussen gick genom själva nationalparken den första halvtimmen. Ingen tiger syntes till men Kristin var glad ändå. Det är trevligt att vara i djungel.