Med utsikt över Älvsborgsbron

Nu har planen sakta men säkert börjat sättas i verket. Biljetten Göteborg-Amsterdam-Abu Dabi-Kathmandu är bokad och betald, trekkingskorna inköpta. Fast än så länge sitter jag i tryggt förvar bland mina kryddväxter på en inglasad balkong på Hisingen. Det är en hel sommar kvar innan avresan men tiden flyger iväg fortare än Älvsnabben, det var ju alldeles nyss januari, jag tog sjuksköterskeexamen i Malmö och hade ännu inte en tanke på att åka till Nepal till hösten. Då låg fokus på att klara slutexaminationen och skaffa ett jobb med minst 24 000 i ingångslön. När det var gjort satt jag sen, nästan lite förvånad, och kände att nu när allt var klart, vad ska jag göra nu då?

Eftersom jag sedan lång tid tillbaka varit intresserad av östasiatisk kultur, och eftersom jag erinrade mig att en av anledningarna till att jag faktiskt valde att hoppa på sjuksköterskeutbildningen för tre år sen var på grund av möjligheten att kunna arbeta i nästan alla delar av världen gick det efter ett tag upp för mig: det är ju nu jag ska åka till Asien! Jag skickade ett sms till min syster och frågade om inte hon ville åka till Nepal ett par månader i höst. Det visade sig att hon gått i liknande tankar på sitt håll och funderat på om det inte vore trevligt att åka och vandra lite i berg sådär systrar emellan, och så med ens var det hela plötsligt bestämt.

Nepal verkar vara ett fantastiskt land. Visserligen en nybliven demokrati fortfarande i läkningsfasen efter en flerårigt inbördeskrig, där fattigdom är en del av vardagen för en stor del av befolkningen. Men samtidigt ett land med skyhöga snöklädda berg i norr mot gränsen till Tibet, äkta Djungelbokendjungel i söder mot gränsen till Indien och däremellan ett slättland fyllt av praktfulla medeltida palats och mytomspunna tempel. Att byta bort ett par månader av svenskt mörker och snöblandat regn mot klara bergsvyer och sol känns dessutom inte som någon dålig idé. Det här kan nog bli bra.