Langtangtrekken

Norr om Kathmandu, nära gränsen till Tibet, ligger Langtangdalen omgiven av höga, snöklädda Himalayaspetsar. Den högsta toppen heter Langtang Lirung och är 7227 meter hög. Guideboken beskriver Langtang som en plats som besöks av betydligt färre turister än de stora trekkingrutterna Everest och Annapurna. När man trekkar på dessa ställen är det, enligt Kristins nepalesiske vän från Changu, som att vandra i en pågående festival. Samtidigt beskrivs Langtangdalen vara en relativt lindrig trekking för nybörjare och dessutom bor det både snöleopard och röd panda i skogarna. Det fanns helt enkelt väldigt många anledningar att välja Langtang.

Dag 1: 2013-11-08. Kathmandu - Syabru Besi

Att åka 13 mil i Sverige tar oftast inte åtta timmar ens med buss. Det gör det i Nepal. I varje fall när bussen stannar i varje by och närhelst någon i vägkanten vinkar och ska ha upp både sin farmor och tre säckar med ris på busstaket. Vägen slingrar och sicksackar sig uppåt från Kathmandu, och är som tur är ganska platt och asfalterad till största delen, förutom på vissa bergssidor där monsunen dragit med sig det mesta och chauffören får bussen att trippa på tå för att inte den också ska rasa ner i stupet nedanför.

Vandrarhemsvärden på Himalayan Guesthouse som bokade plats på bussen knep de bästa sätena längst fram åt oss, så vi fick en ändå förhållandevis bekväm resa i den glada Tata-bussen. Kristin fick dock ha en liten farbror i knät de sista timmarna. Vid halvfemtiden kom vi fram till byn Syabru Besi, som är utgångspunkten för vår och flera andra trekkingrutter.

Dag 2: 2013-11-09. Syabru Besi - Lama Hotel

De första timmarna av vår trekking hamnade vi inbakade i en tysk gruppresa. Till sist skakade vi dem av oss. Vandringsleden följer floden Langtang Khola uppströms och idag gick vägen genom skog av bambu, rhododendron och olika lövträd. Ibland slingrar stigen sig fram relativt plant men oftast är det backe upp och backe ner som gäller. Ibland så jävla mycket backe upp. Då gick det trögt. 

På sina ställen skymtade Langtangtopparna fram över skogen.

Jag var ändå nöjd med beslutet att bära min egen packning. Även om bärarna tjänar mer inom turistbranschen än om de skulle jobbat för någon byggfirma i Kathmandu känns det fel. Bärarna är ofta uselt klädda och kånkar på två eller tre stora backpackerryggsäckar var upp i bergen med turisternas dyra märkesvaror, och det är en syn som skär sig för mig.

Vid tretiden på eftermiddagen nådde vi Lama Hotel på drygt 2400 meters höjd, en liten anhopning av enkla vandrarhem i en solbelyst glänta. Där stannade vi för natten på lilla familjeägda Tibet Guesthouse 

I familjens hus, som syntes från vårt fönster, fanns ett kök för familjen och ett rum med spis, bänkar och bord där trekkingturister, bärare och guider trängdes i värmen. Så fort solen försvinner blir det svinkallt i bergen.

Dag 3: 2013-11-10. Lama Hotel - Gumba

Efter frukost i köket på morgonen var det dags igen. Luften kändes kall och tunn och eftersom det var lite molnigt och solen inte nådde ner i dalen så många timmar var dagen rätt kylig. Landskapet förändrades och idag vandrade vi mesta tiden bland låga buskar och jakbetesmarker, fortsatt uppåt naturligtvis...

Vissa bärare har verkligen galet tunga packningar. En del ser ut att vara skolungdomar på max femton år i stadskläder, chinos och lågskor. Andra är påtagligt fattiga och går i trasiga, tunna kläder, barfota i flipflops i kylan. För den som själv funderar på att vandra i Nepal, och inte själv vill bära sin packning: snälla, se till att den som gör det åt dig inte är ett barn, och åtminstone har skor på fötterna!

Vissa uppförsbackar släpade jag mig mer eller mindre upp för, men sedan kunde belöningen bli en sånhär vy.

Idag kom vi upp på ungefär 3700 meters höjd. Ända här uppe kan man uppenbarligen odla blomkål. 

Vi stannade över natten på Pema Guesthouse i Gumba, en liten bit innan man kommer fram till själva byn Langtang.

Dag 4: 2013-11-11. Gumba - Kyanin Gumba

Natten i Kristins och mitt ouppvärmda, dragiga rum var iskall. Det började blåsa hårt under natten och brädväggen hade nästan centimeterstora springor på sina ställen. När vi, iklädda nästan alla våra medhavda kläder, kikade ut för att äta frukost var det frost på marken och det såg ut som att snön halkat ned lite från bergstopparna.

När vinden avtog blev det fort en strålande vandringsdag. Himlen var oförskämt blå, solen gassade och Himalayatopparna lyste bländvita. Vi passerade många Mani-murar - murar uppbyggda av stenar med ingraverade mantran. 

En liten vattendriven bönekvarn stod också och spred välgörande mantran med vinden.

Sista biten fick vi draghjälp av varsin liten guide som med bestämda steg visade vägen.

Så var vi till sist framme vid Kyanin Gumba, Langtangtrekkens slutpunkt på 3860 meter. Här fikade vi på Dorje Bakery, ett ställe där var och en av de hembakta kakorna får högsta betyg av alla gäster jag pratat med inklusive mig själv och Kristin. Den som råkar ha vägarna förbi Kyanin Gumba får inte missa dem. 

Efter att ha rullat ut våra sovsäckar i det relativt välisolerade, eller i varje fall vindtäta, rummet på Norling Guesthouse besökte vi Kyanins gumba, alltså byns buddhistiska meditationssal. Förutom den finns i byn också en liten välkänd jakostfabrik. 

Dag 5: 2013-11-12. Langtangdalen

Någonstans utanför Kristins och min karta vid dalens slut ligger en utsiktspunkt som heter Langshisha Kharka. Vår vandrarhemsvärd Pema från Gumba uppskattade att det nog kunde ta tre timmars fortsatt vandring i Langtangdalen att nå dit. En liten lagom dagspromenad fram och tillbaka tänkte Kristin och jag och traskade iväg framåt förmiddagen.

Himlen var som vanligt löjligt blå och Langtang Khola skimrade vackert.

Efter ett par timmars vandring frågade vi en pausande bärare hur många timmar det var kvar till Langshisha Kharka. Kanske två timmar, blev det lite nedslående svaret. Men vi tänkte att kliver vi på lite fortare ska vi nog hinna.

Dalen fortsatte att vara bedårande medan vi gjorde vårat bästa att promenera snabbt och inte ta så mycket kort. 

När vi gått någon timme till utan att den vackra dalen visade något tecken på att ta slut frågade vi en förbitrekkande fransman om han kunde tänkas veta hur långt det var kvar till Langshisha Kharka. Kanske två timmar, svarade också han precis som bäraren för mer än en timme sedan. Kristin och jag, som nu gått i fyra timmar uppenbarligen utan resultat, konstaterade att det nog var läge att vända hem igen. 

Nu gjorde det inte så mycket, för dalvandringen var vacker även utan kända utsiktspunkter och Langtang Lirung pustade effektfullt ett snömoln för oss när vi vände tillbaka mot Kyanin Gumba. 

Dag 6: 2013-11-13. Kyanin Ri.

När man nu vandrat nästa 4000 meter uppåt och har fått en slemmig förkylning på köpet, är det då värt att klättra flera mödosamma timmar till upp i icke-luften för att kunna se de omkringliggande bergen lite bättre? JA! Ropar alla hurtiga äventyrstrekkers och plågar sig till utmattning upp på olika toppar runt Kyanin Gumba.

Själv siktade Kristin och jag in oss på lilla Kyanin Ri, som trots att den bara ser ut som en liten nätt uppförsbacke är betydligt högre än så.

Halvvägs upp fick jag ett utbrott på allt vad höga berg, snor och storasystrar hette, marcherade vildsint ned och lade mig i min sovsäck för att kurera min ilska och förkylning med sömn och ljudbok tills Iphonebatteriet tog slut.

En bra bit äppelpaj och te på underbara Dorje Bakery fram på eftermiddagen när Kristin pallrat sig ned från sitt berg hjälpte också till. Det ska ju vara trevligt när man för en gångs skull är i Himalaya.

Dag 7-8. 2013-11-14/15. Kyanin Gumba - Syabru Besi

Längtan efter en dusch, en hårtvätt och rena kläder började kännas allt mer påträngande, och idag började vår nedstigning mot civilisationen.

Det var en konstig känsla att med glada ben vandra i en enda lång nedförsbacke hela dagarna. Hade jag verkligen gått hela den här vägen åt andra hållet? Det som tagit tre dagar på uppvägen tog bara två dagar nedför, och jag kunde njuta av vandringen och naturen som börjat få vackra höstfärger. Det blir det dock inga bilder på eftersom den ynka solcellselen i bergen inte räckte till att ladda min mobil. Istället kommer här en egenkomponerad teckning av en jak, mitt nya favoritdjur.

Tillbaka i Syabru Besi firade vi med te och chokladkaka på en solig bageriveranda.

Dag 9. 2013-11-16. Syabru Besi - Kathmandu

Att åka 13 mil tar oftast inte elva timmar ens i Nepal. Bara om det är val om tre dagar och hela landet står stilla i strejk och inga bussar går.

Vi hittade, eller blev rättare sagt hittade av, tre trekkare på vårt hotell som liksom vi ville ta sig tillbaka till Kathmandu och som hade fått tag på en jeep med förare för fem passagerare. Att åka på vägarna i strejktider kan vara farligt fick vi veta, och blev efter ett par kilometer stoppade av en militär som inte ville låta turistjeeparna fortsätta innan vägen var konstaterad säker. Det blev den efter ett par dryga väntetimmar.

Väl på väg igen fick vi stanna vid upprepade tillfällen eftersom vägen blockerades av stora folkmassor i demonstrationståg för det ena eller andra partiet.

Ingen jag pratat med har kunnat förklara för mig vad strejken egentligen går ut på. Uppståndelsen var i vilket fall väntad och kommer pågå fram till valet den nittonde november då allt väntas lugna ned sig igen. Turistverksamheten är undantaget strejken och när vi till sist kom fram till Thamel på kvällen såg där ut precis som vanligt med sina souvenirbutiker och restauranger välkomnande upplysta. Möjligtvis lite mindre trafik än vanligt eftersom taxichaufförerna också strejkar.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det hela var en ojämförbar upplevelse. Alla berg jag kommer se hädanefter kommer te sig som små kullar. Jag kommer troligen aldrig i mitt liv svettas så mycket som jag gjorde under mina dagliga sju-åttatimmars trekkingpass och jag kommer antagligen och förhoppningsvis aldrig mer vara utan möjlighet till dusch och hårtvätt under mer än en veckas tid. Trots att vi varken träffade på röd panda eller snöleopard var naturupplevelsen oslagbar, och vi såg istället tjusiga gråa apor, små Himalayaekorrar och konstiga fåglar av olika slag. Jag hoppas att jag kommer kunna laga lika god dal bhat och chowmein (nepalesisk nudelrätt) som de vi åt på vandrarhemmen i bergen varje dag, även om det ska bli skönt att gå på restaurang i Thamel ikväll och äta vegetarisk burgare, pommes frites och dricka en öl som omväxling.
                                                                                                                 

Nu väntar ett par lugna dagar på vårt vandrarhem på Freak Street tills våra unkna trekkingkläder blivit tvättade och vi har fått lite koll på läget inför nästa resa.

Freak Street

För att slippa undan turiststadsdelen Thamels högljudda hets har Kristin och jag letat oss bort till andra sidan av Kathmandus Durbar Square och hamnat på Freak Street. Det som på hippiesarnas tid var Kathmandus populäraste gata lever nu ett ganska bortglömt liv. Här och var kan man fortfarande se någon haschrökande långhårig själ i sjal och mörka solglasögon, men annars ser Freak Streets murriga kaféer ut att ha intagits av nepalesiska par och skolungdomar.

Idag fikade vi på mytomspunna Snowman Café, vars äppelkaka ryktas vara något i särklass och där Cat Stewens ska ha skrivit sin låt Kathmandu när det begav sig. Äppelkakan var verkligen väldigt god.

På en liten angränsande gränd ligger Himalayan Guesthouse som vi har utsett till vår fasta punkt i tillvaron. Här kan man hyra ett fräscht rum (enligt nepalesisk standard) med två sängar och eget badrum med varmvattendusch för tusen rupier per natt, typ 65 kronor. För 30 rupier per dygn kan man också lämna kvar den del av sin packning som man inte vill släpa med sig på trekking, och det är bra för det är det nämligen dags för nu.

Bussen till vår startpunkt, byn Syabru Besi, går 7:30 imorgon och ska nå fram åtta-tio timmar senare. Sen väntar en fem, sex, sju-åtta dagars vandring högre och högre upp bland de där vita topparna som man kan se vid horisonten från Kathmandudalen när det är klart väder. Och tillbaka igen. Jag bävar lite eftersom min ryggsäck känns så tung fast jag bara försökt packa det absolut nödvändigaste. Vi funderade ett tag på att anlita både bärare och guide men eftersom Langtangtrekken ska vara både lindrig vandringsmässigt och svår att gå vilse bestämde vi oss för att trekka på egen hand. Något jag redan nu vet att jag kommer ångra många gånger.

Packvånda

Något som är bra är i alla fall att min förkylning nästan gått över helt. Något annat som är bra är att vi bor på sjätte våningen, så att mina ben i alla fall fått lite träning under mina klena senaste dagar.

För tungt

Jag kommer antagligen inte ha tillgång till internet igen förrän vi är tillbaka i Kathmandu, så nu blir det nog inget bloggande på ett litet tag. Hej så länge!

Byliv

En ljusfestival och en förkylning (min) gjorde att Kristin och jag sköt upp vår planerade trekking några dagar. Istället åkte vi tillbaka till den lilla byn Changu för att se hur festivalfirandet såg ut där och för att kurera mig.

Söndagen var en av de viktigaste festivaldagarna och inleddes med dans och musik på det lilla torget i byn.

Förutom att det var den heliga kossans dag - det gillar jag - firades också gudinnan Lakshmi. Både gudinnan och kon symboliserar välstånd, och Lakshmi anses vara bra för affärsverksamhet och rikedom. Därför bjuds gudinnan in till hem och arbetsplatser genom att man målar en stig på marken fram till ytterdörren, gudinnans fotspår målas dit ovanpå med vit färg och gången fylls dessutom av blommor och ljus så att hon ska känna sig välkommen. Tillsammans med all annan ljus- och blomsterdekoration under festivalen blir det hela väldigt vackert.

I måndags bestämde jag mig för att jag började bli frisk vilket ledde till en sjutimmarspromenad till grannbyarna Tilkot och Sankhu och tillbaka. Vi passade även på att besöka grannskapets egen sadhu - hinduisk helig man - som bor på en kulle mellan Changu och Tilkot i ett litet runt hus tillsammans med sina nio hundar. Han kallas för Kali Baba och verkar spendera större delen av sin tid rökandes sin egenodlade marijuana. Hans hus är dels tillflykten för en skara rödögda stamgäster från trakten men Kali Baba verkar även vara omtyckt av de mer arbetsföra byborna som endel också verkar ta sig en tur till Baba någon gång emellanåt.

Tisdagen inleddes med en kort morgontur till templet. Därifrån kan man höra små klockor börja pingla redan vid fyratiden när morgonpigga hinduer går dit för sin dagliga ritual.

På tisdagen var det också "brother-worshipping day" - en dag då systrar visar tacksamhet för sina bröders beskydd och allmänna braighet genom att sätta en rad med olikfärgade småtikkas i pannan på dem. Sedan får systrarna också tikkas av sina bröder och man äter mat och har det trevligt. Kristin, som stannade kvar länge i Changu efter vår första visit förra helgen, känner var och varannan bybo och vi blev inbjudna att sätta tikkas på dem i brist på egna bröder på plats. Eftersom jag i själva verket inte alls blivit frisk stannade jag dock kvar i sängen större delen av dagen och Kristin fick ägna sig åt brödradyrkan på egen hand. Jag roade mig med ljudbok, sov ganska mycket och matade aporna utanför balkongen med kokosnötsbitar. Till kvällen kom Kristin tillbaka, prickig och blomsterprydd.

Idag tog vi farväl av Changu för andra gången och vandrade ner i dalen för att sedan ta bussen tillbaka till Kathmandu.

Tihar och Ganesha

Här skulle det egentligen komma ett inlägg med vackra bilder från ljusfestivalen Tihar som började i fredags.

Eftersom min volontärperiod är över flyttade jag ut från Pramilas hus och mötte upp Kristin i Kathmandu för att planera trekking. Då passade hon på att döda min laptop med ett elakt datavirus, och därför blir det inga stämningsfulla vyer på solnedgången över staden och ett festfint upplyst Kathmandu sett från Swayambhustupan, där vi var igår. Kerstin, som jag delat rum och madrass med i en månad, kommer åka till södra Nepal och för att fortsätta volontärarbeta på en liten landsortsmottagning och Miriam från Tyskland fortsätter sin färd till Singapore och Australien, så det var vår sista kväll tillsammans. Gatorna här är inklädda i ljusslingor i och blomsterarrangemang och varje familj dekorerar sina dörrar och fönster med lampor och kulörta ljuskyktor, ett vackert avslut på vår tid ihop i Kathmandu.

Tyvärr får ni inte se något av det här eftersom jag inte kan föra över mina bilder från kameran längre utan hädanefter bara kan dela med mig av mina foton tagna med telefonen. Därför blir det en bild på årets julklapp istället.

Ganesha

Kanti Children's Hospital

Kanti Children's Hospital är Nepals enda barnsjukhus. Det är ett ganska stort sjukhus med olika specialenheter, exempelvis finns här en kardiologisk och en onkologisk avdelning. Eftersom sjukhuset drivs av staten är vården gratis, men läkemedlen måste föräldrarna fortfarande betala själva. Undantaget är cancermediciner som sjukhuset försöker bistå patienterna med.

Skillnaden mot lilla Green City Hospital är stor. På sjukhuset finns inga lediga platser utan varje sjukhussäng är upptagen av ett barn som delar på utrymmet antingen med sin mamma eller pappa eller båda två och ibland något syskon. I korridorerna finns elektriska kokplattor här och var där familjen kan laga mat om de inte äter i sjukhuskantinen, och på de små utomhusutrymmena mellan husen hänger det överallt tvätt på tork. I vissa av korridorerna, som är prydda med pedagogiska bilder av barn som tvättar händerna och borstar tänderna, stinker det av urin.

Under mina tre dagar här har jag följt med dr. Krishna, som är barnläkare, och två underläkare på deras förmiddagsrond. Dr. Krishna har mottagning på måndagar och torsdagar och det verkar som att varje läkare sedan själva ansvarar för de patienter de skrivit in, så ronden går härs och tvärs genom sjukhuset till de avdelningar där barnen hamnat. De vanligaste diagnoserna är tyfoidfeber, som orsakas av att barnen får i sig avföringsbakterier, och lunginflammation. Det känns fruktansvärt onödigt att så många barn ska bli så sjuka av en sådan sak som dålig hygien. Oftast beror det på förorenat vatten - nepaleserna är liksom turisterna hänvisade till att köpa allt dricksvatten på flaska.

Dr. Krishna och en liten med lunginflammation

Enligt mr. Bishow, som är volontär- och studentansvarig på Kanti Children's Hospital, är det brist på läkare på de statliga sjukhusen. Lönen är dålig och de flesta söker sig utomlands eller till de privata sjukhusen som betalar bättre. Jag pratade om lönen med en läkare på Green City Hospital som flinade lite när han kom fram till att min svenska sjuksköterskelön översatt i dollar är dubbelt så hög som hans läkarlön i Nepal - och då anses han vara välbetald. 

Sjuksköterskorna försöker också först och främst att få jobb på de privata sjukhusen, men eftersom det är svårt att få anställning där arbetar många som praktikanter, alltså i stort sett obetalda, de första månaderna eller det första året efter utbildningen.

Miriam och jag efter ett volontärpass på sjukhuset

BAS Nepal & Sweden

Sista volontärveckan har börjat. Kerstin, som förutom pensionerad sjuksköterska också är utbildad distriktssköterska och barnmorska, kommer att tillbringa sin tid på ett sjukhus med förlossningsavdelning och BB i en annan stadsdel. Jag, som också egentligen hela tiden har velat se ett statligt sjukhus, passade också på att överge Green City Hospital och traskade i stället iväg till Kanti Children Hospital som ligger i närheten av huset där vi bor för att se om jag inte kunde få vara där ett tag. Det visade sig vara ett bra val, för där träffade jag volontär- och studentansvarige mr. Bishow, som är en av de mest ärligt ödmjuka och vänligaste människor jag någonsin mött. Förutom att han kommer att ordna så att jag får hälsa på på sjukhuset ett par dagar passade han på att ge en guidad tur till BAS Nepal & Sweden - ett härbärge i närheten av Kanti Children Hospital där mrs. Riita Kahrel jobbar - "compared to what she is doing to help other people my tiny effort is nothing", som mr. Bishow uttryckte det.

BAS Nepal & Sweden är en liten gräsrotsorganisation som startats av mrs. Riita Kahrel. Det är brist på sjukhus i Nepal och många patienter får lägga pengar man egentligen inte har råd med för att resa många timmar eller dagar från sina hembyar till Kathmandu för att få vård. Väl i huvudstaden är det brist på sjukvårdsplatser (om man inte kan betala för dem ur egen ficka på något av de många privata sjukhusen vill säga) och patienterna skrivs ut från sjukhusen så fort det bara går. I Nepal måste en patient också följas av en "caretaker", alltså en person som ställer upp och hjälper patienten under sjukhustiden. Ibland behöver patienten komma på upprepade återbesök på sjukhuset för att få behandling, och har då inga ekonomiska möjligheter att resa tillbaka till sin hemby mellan sjukhusbesöken. Fyll på med de patienter och anhöriga som står i kö till att få vård och det innebär att en mängd sjuka människor och deras hjälpare i stort sett är hänvisade till att bo på gatan. Det är dessa människor som Riitas härbärge är till för. Här får patienter och anhöriga som annars försökt kura ihop sig på en pappkartong på sjukhusets betonggolv bo och äta gratis, tillsammans med en del äldre utan anhöriga i behov av vård och även barn, som i vissa fall blivit lämnade på sjukhuset när föräldrarna konstaterat att barnet har ett svårt funktionshinder eller lider av en obotlig sjukdom.

När Maria Leiner från Malmö träffade Riita påbörjades ett svensk-nepalesiskt samarbete som gjort att verksamheten upprätthållits och expanderat, och BAS Nepal & Sweden har bland annat startat en egen fadder- och volontärverksamhet där insatserna oavkortat går till den verksamhet de är avsedda för. Bland annat kan man skänka en säck cement för 85 kronor för att bidra till byggandet av nästa härbärge. För den som är intresserad kan man läsa mer om organisationen på deras webbsida: www.basinsweden.org

Changunaryan och Vajrayogini

Medan jag häckade inne på Green City Hospitals allmänna avdelning traskade min syster omkring för sig själv i trakterna kring Dhulikel där vi träffades förra helgen. I torsdags tog hon en femtimmars promenad norrut över höga berg och djupa dalar till staden Nagarkot för att sedan på fredagen styra stegen i riktning tillbaka mot Kathmandu. Efter våra volontärpass i fredags samlade Kerstin, Miriam och jag ihop oss och åkte och mötte upp Kristin i den lilla vackra byn Changu som ligger ungefär en och en halv timma från Kathmandu med lokalbuss och taxi.

I Changu finns det hinduiska templet Changunaryan som är tillägnat guden Vishnu och som enligt oklara källor eventuellt byggdes redan någon gång på 300-talet.

Till skillnad från de andra hinduiska tempel jag hittills besökt var det lugnt och skönt vid Changunaryan.  Ena ingången till templet vaktades av en såhär glad katt med vingar på.

Efter vårat besök vid templet tog vi in på ett litet trevligt vandrarhem som Kristin hittat på vägen från Nagarkot och stannade där över natten.

Nästa morgon bestämde vi oss för att vandra till en annan by som heter Sankhu. För att komma dit fick vi traska ner i en dal, korsa en flod och sen gå upp på berget på andra sidan. Eftersom det inte gick några större vägar mellan Changu och Sankhu gick vandringen längs stigar över risfälten i dalen där bönderna just höll på att skörda.

Dalen var väldigt vacker men själva Sankhu visade sig vara en ganska dammig håla och efter en kort rast vandrade vi vidare mot traktens största besöksmål, Vajrayogini-templet. I Nepal är de allra flesta invånarna hinduer, men där bor också en hel del buddhister och i landet finns några av de mest betydelsefulla buddhistiska helgedomarna i världen. Det finns inget fiendeskap mellan hinduerna och buddhisterna i Nepal, utan tvärt om respekterar man varandras helgedomar och till och med samsas om vissa tempel, vilket är fallet med Vajrayoginitemplet. För buddhisterna i trakten är Vajrayogini den tantiska yoginin Ugratara, en av de kvinnliga aspekterna av upplysningen. Hinduerna ser henne som en form av den vilda gudinnan Kali.

Det som i min guidebok beskrevs som en promenad på 30-40 minuter visade sig vara en enda lång, lång, lång brant stentrappa rätt upp i bergen och det tog nog snarare mer än en timme för oss att släpa oss upp i solgasset.

Tyvärr fick man inte fota inne i templet där det fanns en stor staty av Vajrayogini själv, ett gigantiskt buddhahuvud från sjuhundratalet och en lika gigantisk stekpanna med en alldeles egen historia. Enligt legenden offrade en av traktens kungar sin kropp till kvällsmat åt gudinnan varje kväll, och varje gång återuppväckte hon kungen och utrustade dessutom honom med övernaturliga krafter. När en rivaliserande kung försökte sig på samma sak stekte hon honom och åt upp honom, men skippade själva återupplivningen. Istället ställde hon ifrån sig sin stekpanna för nu var hon mätt.

Ena ingången till Vajrayogini-templet vaktades av en såhär fin katt med ränder på.